På Aftonbladets kultursida skriver han (8/12) att Gud inte finns och att heliga skrifter är hittepå. Inga husförhör behövs, vi ser alla vart det här barkar. Eric Rosén är en kättare.
Ja, det var i alla fall en sådan reaktion man nästan får intrycket att Rosén förväntade sig, när han beskrev sin egen ateism och kritiserade den ökande religiositeten bland svenskar i allmänhet och intellektuella i synnerhet.
Men jag tror att få redan troende personer tog särskilt illa upp. Av de som just prövande tagit steget in i en kyrka eller religiös byggnad, är det nog inte heller många som känner igen sig.
Texten är lite motsägelsefull. Eric Rosén menar att tro som vilar på en helig skrift är fel. Att dogmer och diktat ”används för att förtrycka och förinta”.
Jag håller med. Religion som litar blint på dogmer är inte min grej. Religiösa skrifter ska inte heller tolkas bokstavligt, de är inspiration. Mängder och åter mängder av människor som kallar sig troende är av samma uppfattning; värjer sig mot de som använder tron på dogmatikerns trånga, ytliga, stolpiga sätt.
Ja, det står till och med i bibeln, om vi nu ändå ska dra in texterna i det hela.
Bokstaven dödar, men anden ger liv (2 Kor 3:5-6.) Eller, lite mer ostigt uttryckt: tron finns inte i en bok, utan i ditt eget hjärta. Men denna typ av avskalade tro verkar om något irritera Rosén ännu mer. Han skriver:
”Det var något oerhört skevt med den modernt religiösa tanken om att guds verkliga värderingar alltid råkar vara exakt de som passar varje troende. Det är mer eller mindre aldrig något som riktigt skaver, aldrig något man måste göra mot sin vilja. (...) För dem råkar gud vara en kraft som har exakt samma värderingar som de har just nu, just här, i just denna tid. Fantastiskt självupptaget.”
Det är något särskilt att anklaga andra för arrogans och självupptagenhet, när man själv verkar anse att man nått fram till modernitetens ändstation. Civilisationens absoluta och upphöjda slutpunkt, den egna ateismen.
Det är i dessa delar av texten som Eric Rosén tappar mig. Varför skulle en tro innebära att göra något mot sin vilja? Sina egna värderingar? Det låter osunt. Påfallande lik den dogmatik han själv kritiserar.
Att tron ska vara något svårt och utifrån påtvingat, tror jag är en kvarleva. En produkt av alla tider när Gud kidnappats av de mäktiga, reducerats till kungars och överheters Gud. Krånglig, sträng och svårtillgänglig. Inte människornas egen. När katedraler byggts i guld och teologin som av en händelse anpassats till de styrandes intressen.
Men det har också alltid funnits små rännilar av motstånd. Nästan alltid minoriteter, men ändå, en konstant. Människor som insisterat på att tron inte ska påtvingas dem utifrån eller från överhet. Som inte trott att en präst känner Gud bättre än de själva gör.
Jag tänker på muslimska sufier, kristna mystiker, hinduiska sadhus, och den berömda judiska debattraditionen (som anekdoten om två rabbiner som i dagar och nätter intensivt diskuterar en fråga i Toran. Till slut griper Gud in för att berätta vem som har rätt. Rabbinerna svarar den allsmäktige: Lägg dig inte i det här!)
Eller varför inte nämna det stillsamma tvivlandet, långt borta från det egna jaget, hos intellektuella, som Dag Hammarskiöld, Jalal al-din Rumi, Elin Wägner och Mirza Ghalib.
”Som journalist, författare eller intellektuell, måste ens reflexer ändå vara att misstänkliggöra makten”, skriver Rosén. Speaking Truth to Power, som uttrycket lyder.
Han glömmer uttryckets ursprung. Det kommer från den amerikanska kväkarrörelsen, som bland annat motsatte sig slaveriet på 1700-talet, Vietnamkriget på 1960-talet och fossilbolagen i detta nu. (Full disclosure: Jag går själv på kväkarmöten, utan att vara medlem.)
Att söka inom sig själv är inte mindre krävande som Rosén tror – tvärtom. Det är betydligt enklare att tvärsäkert hänge sig åt en uppfattning. Den kan vara bokstavstro, men det kan också vara ateism.
”Fuck it, jag känner något. Vi kallar det gud, som förr i tiden”, skriver Rosén om de som nu trevar, söker och prövar sig fram. Det är menat som kritik. Men han sätter istället fingret på precis det som verkligen spelar någon roll.
Just detta ”något”. Den tro som är ordlös, samma för alla religioner.
I den känslan, av gemenskap, syfte och kärlek, bortom dogmerna, kan man upptäcka en paradox. Det är att den fråga som sysselsätter kulturchefen – om Guds existens – faktiskt inte ens spelar så stor roll.
