Oavsett om det gäller populistiska förslag om indraget uppehållstillstånd för den som deltagit i en demonstration, eller nekat medborgarskap för den som inte erkänner staten Israel, så är nyckelordet för den svenska högern ”värderingar”.

Formuleringar rörande ”svenska värderingar” återkommer i dagens debattklimat inom alla politiska områden, vilket bland annat kritiserats av Annie Croona i Dagens ETC (29/10). Ulf Kristersson vidgar nu användningen ytterligare, när han i en debattartikel i SvD (30/10) skriver om hur de svenska födelsetalen minskar.

Kristersson menar att man måste tänka på ”värderingarna” kring familjebildning. Exakt vad dessa värderingar kring familjebildning skulle vara, eller hur de påverkar födelsetalen, framgår dock inte.

Han presenterar inga förslag eller åtgärder, utan konstaterar bara att det är ett problem. En utredning ska tillsättas, men inte för att förstå orsaken till att födelsetalen sjunker, utan för att analysera vilka ekonomiska konsekvenser de dalande siffrorna kommer att få.

Problemet med att förflytta fokus till ett så luddigt begrepp som värderingar är att man då, likt Kristersson, kan säga mycket – men inte få någonting sagt, eller kanske snarare gjort. För genom att prata om värderingar snarare än den materiella verkligheten, duckar Kristersson sitt ansvar som statsminister.

Han har rätt i att det är ett problem att det föds färre barn. Inte bara för att det är så vi som däggdjur säkrar artens fortlevnad, utan också för att det på sikt kommer få ekonomiska konsekvenser när en åldrande befolkning står utan nya generationer i arbetsför ålder.

Några tydliga svar på varför födelsetalen sjunker finns dock inte. Kristerssons lösning stavas föga förvånande inte ökad invandring, utan att ”stärka arbetslinjen” och bättre använda de ”mänskliga resurser” som finns i landet. Befolkningen ska med andra ord betala genom att arbeta hårdare och längre.

Faktum är att jämställdheten är på tillbakagång.

I sin debattartikel berör Kristersson ett antal förklaringsmodeller: att vi skaffar barn allt senare, en konsekvens av att vi vill ha andra bitar av livet – bostad, karriär, relation och ekonomi – ordnade innan barn är aktuellt. Eller att det skulle röra sig om framtidspessimism när världen runt oss rasar samman i krig och klimatkris.

Kristersson tangerar också det som ofta läggs fram som en kärna när man talar om befolkningsfrågor, nämligen jämställdhet. Även här blir svamlandet om värderingar provocerande, för på området finns verkliga problem som går att förändra politiskt.

Men vad gör regeringen Kristersson?

Faktum är att jämställdheten är på tillbakagång. Det påtalats bland annat av Sveriges Kvinnoorganisationer på DN Debatt (25/10), där det beskrivs hur regeringens skattepolitik i praktiken blir en omfördelning av pengar – från kvinnorna till männen.

Vi bör enligt Kristersson ”nyfiket fråga oss hur en modern familjepolitik bör se ut” och han tar därefter upp frågor om unga kvinnors psykiska ohälsa, om bristerna i förlossningsvården och jämställdhet. Om han även hade vågat ta i frågan om bostadsmarknaden hade han varit något på spåren.

Den gemensamma nämnaren för alla de punkter som statsministern listar – jämställdheten, klimatet, bostadskrisen och vården – är att det är områden där politiken kan vara med och styra utvecklingen. Men det kräver politiker som slutar svamla om värderingar och satsar verkliga faktiska pengar på välfärd och jämställdhet.