Klimataktivisten har kapitulerat för glappet – mellan kris och konsumtion, mellan fakta och förstörelse. Han ser inget ljus. Allt som återstår är skadekontroll. Oavsett vad vi som mänsklighet samlar oss till har vi redan förspillt för mycket tid. Samtidigt ska individen bära ansvar – och skuld – som politiker och företag vägrar befatta sig med.

”Men så länge ingenting tyder på att mitt enskilda handlande mer än marginellt kommer att påverka dramats utgång väljer jag att dansa med skygglappar mot apokalypsen hellre än att under asketiska former fösas mot densamma.”

Mina kondoleanser. Jag beklagar att han mist sitt hopp, hur hans motståndskraft hyvlats ned. Vem har inte haft den känslan? Bara senaste veckan är övermäktig. Brasilien väljer en president som kommer att utplåna regnskogen om ingen stoppar honom. Världen slukar nu fler än 100 miljoner fat olja varje dag. Sveriges utsläpp ökar. Två tredjedelar av världens däggdjur, reptiler, fiskar, fåglar och kräldjur kan vara borta till 2020, larmar WWF.

Det är illa om du helt privat resignerar, om du med djupa suckar börjar föreställa dig framtiden som vore den definitivt utmätt. Att sedan börja opinionsbilda med budskapet att ingenting är värdefullt för att allt redan är förlorat… 

Det är katastrof, ja, defaitism.

Det är att bränna framtiden på ett bål av din egen besvikelse.

En av de skarpaste klimatskribenterna är David Roberts på amerikanska Vox. Han är mörk eftersom fakta är mörk. Han skulle aldrig bagatellisera genom hurtig det-här-klarar-vi-attityd. Du mår dåligt av att läsa honom eftersom han är brutalt ärlig vad gäller hur krävande det här kommer att bli för våra samhällen, för vår kapacitet att byta riktning, skifta ideologi, leva fundamentalt annorlunda. 

Krävande. Inte omöjligt. 

Avgörande distinktion. 

Roberts är lika ärlig när han ställs inför det-är-kört-och-alla-dör-attityd.

”Vi har tvekat och sjabblat så länge. Tyvärr, vi har inte friheten att vara hopplösa… Vi får inte ge upp förrän vi verkligen har försökt. Visst, nyheterna är usla, men ta dig samman och sätt igång att jobba”, twittrar han.

Exakt!

Sorgligast är att denna tendens, att motvilligt backa ut ur rummet, inte finns hos förnekare och andra obekymrade klimatfiender. Utan hos vettiga.

De som förstår.

De som dryper av ångesten och frustrationen.

De som borde veta hur skadligt det är när någon viskar i ditt öra att du kan slappna av, sluta räkna koldioxid, sluta bekymra dig, boka en skön tripp till Tokyo.

Men:

Du har ingen rätt att ge upp.

Hur lever man med vetskapen om att planeten är på väg att bli obeboelig? frågar sig Jens Liljestrand i Expressen. Han har tidigare skrivit fantastiska, förlösande artiklar som underkänner privilegier. Han har garanterat övertygat många svenskar att sluta flyga. Men efter sommarens kvävande värmebölja: ”Jag har börjat zona ut. Jag orkar inte längre bry mig.” Han kallar det en skavande sanning. ”Visst, inte flyga, åka kollektivt, köpa begagnat. Men omfattningen av klimatkrisen är för absurd för att släppa in.” 

Liljestrand har inte förlikat sig med att ett skenande klimat, piskat framåt av en skenande mänsklighet, kommer att omintetgöra mycket av det vi tar för givet. Men han tar ut distans. Stänger dörren om sig. För räddningen måste väl komma. Till sist. Som genom ett mirakel. Från någon.

Annan slags kapitulation.

Mer positiv, därför mer provocerande.

Och:

Vi har ingen rätt.

Vi kan inte inte unna oss lyxen att delegera.

Mest provocerande är ändå de som förädlat uppgivenhet till karriär. Den besvikna klimataktivisten kanske hade en dålig dag. Liljestrand formulerar en psykologisk dragkamp som alla medvetna drabbas av. Men sedan har vi ”edgelords”, domedagsförkunnare och katastrof-jockeys som producerar bästsäljare om att allt du försöker är förgäves. 

Roy Scranton hävdar i sin senaste bok, ”We’re doomed” – uppföljaren till ”Learning to die in the Anthropocene” – att klimatförnekaren är immun mot vetenskap, men att du är urbota naiv som ”envisas med att problemen kan lösas, kan kontrolleras av oss, handlar om politisk vilja”. Han skriver att rättvis fördelning och nationalismens död skulle hjälpa klimatet. För att sedan konstatera att varken eller är realistiska. Han är ”ganska säker att vi kommer att fumla vidare mot undergången”. 

Det han förespråkar är inte bara att ge upp. Det är kollektivt självmord. Att vi låter det fruktansvärda hända. Att det till och med är logiskt att vi låter det hända.

Okej, säg det till de tusentals som i helgen stoppade transporterna av brunkol i Rhenlandet.

Alla har vi våra metoder att skydda oss mot apati. Min är att välkomna den radikalisering av klimatrörelsen som nu sker.

Igår publicerade Dagens ETC – som en del i satsningen #800dagar – talet som Greta Thunberg skulle hålla i London, på en manifestation för nya initiativet Extinction Rebellion. Med en handfull meningar justerar hon fokus:

”Det har visat sig att vi inte kan rädda jorden genom att följa spelreglerna. Allt måste förändras. Och det måste börja idag. Det är dags för civil olydnad. Det är dags att göra uppror.”