Dagarna innan har jag läst åtskilliga artiklar i svensk och utländsk press om det förmodade innehållet i klimatrapporten, skräckrapporten, som den redan börjat kallas, men officiellt har den ännu inte släppts till andra än vissa makthavare. Jag kommer att läsa den under veckan och jag fruktar att den är trögläst.

Jag inser plötsligt också att denna dag, den 9 augusti, är urfolkens dag, en dag som infördes 1994 och det känns som en ödets nyck. Världens ursprungsbefolkningar bär på många nycklar till en hållbar framtid.

Men vad är det jag väntar på? Runtom på denna planet sitter det antagligen många miljoner människor, forskare som lekmän, politiker, journalister och vanliga medborgare, och väntar på denna rapport. På ett ungefär tror många av oss lekmän att vi vet vad den kommer att innehålla: Ett meddelande i vetenskaplig form om att det nu är mer bråttom än någonsin att dramatiskt minska utsläppen av växthusgaser.

Alltmer fakta har samlats in sedan den senaste rapporten 2013, datormodellerna har blivit bättre och även datorkraften har ökat dramatiskt. Rapporten utgår från över 10 000 vetenskapliga publikationer, många hundra forskare har bidragit till den slutliga texten och nästan 200 länder har undertecknat den.

Jag sitter och väntar. Tankarna går tillbaka till klimatmötet i Köpenhamn 2009. Då sändes mötet faktiskt i svensk tv. Då satt jag där framför tv:n och väntade på ett mirakel. Förväntningarna var enorma. Men detta stora möte mynnade ut i praktiskt taget ingenting utöver ett synnerligen vagt tvågradersmål och dessutom dränktes för lång tid därefter hela klimatfrågan i finanskraschen.

Åren före toppmötet i Köpenhamn hade uppmärksamheten kring klimatfrågan verkligen detonerat. För första gången kunde man åren 2007-2008 möta både näringslivsdirektörer och annars icke-gröna politiker som plötsligt var genuint störda och oroade.

Jag minns att jag råkade berätta några hemska fakta för min lilla dotter och att jag skrämde henne och hon låg och tänkte på det när hon skulle sova.

Ska vi alla dö?

Men frågan störtdök sedan under finanskrisen och på sätt och vis, trots den relativa framgången med Paristoppmötet, är det först denna sommar med alla bränder och översvämningar – och den befriande frånvaron av Donald Trump – som frågan återigen är på väg att dominera nyhetsagendan. Och, framför allt: Bli något som varje vanlig människa förhåller sig till.

Och så startar presskonferensen. Den är gudomligt tafflig och nästan stapplande, med två äldre herrar som inleder och så fortsätter det i princip hela vägen med dystra ansikten och ännu dystrare grafiska illustrationer. Det liknar en osedvanligt tråkig gudstjänst i svenska kyrkan. Men det gör mig ingenting. Det understryker snarare allvaret i alltsammans: ingen plats för medial dramaturgi!

Forskarvärlden, när den är som bäst, är en värld utan publikfrieri. Klimatforskarna levererar den ena rapporten efter den andra med mer eller mindre apokalyptiskt innehåll, men de gör det med lugna, opartiska röster. IPCC:s presskonferenser drar i sig heller inga publikmassor. Men de utgör planetens samlade medvetande i den största ödesfråga som mänskligheten stått inför.

Det är ingen mening att jag drar vad som sägs under presskonferensen. Tidningarna och nyhetssajterna kommer snabbt att fyllas med det. Och de flesta av oss vet redan hur illa ställt det är. Det är själva händelsen här som intresserar mig: En världshändelse, kring en fråga som redan definierar all politik och måste definiera den ännu mer och som till slut måste forma hela vår världsbild.

Problemet är att ingen enskild människa egentligen orkar bära de insikter som den nya rapporten (och de tidigare) kommer med. Stigande havsnivåer, smältande isar, en snabbt krympande kolbudget. Jag går och värmer en kopp kaffe medan en ovanligt tråkig expert pratar och det är som om det inte finns något existentiell band alls mellan det som sägs och mitt eget liv. Katten kommer in, ovetande om allt. Hon vet intet om några världsbilder, om extremväder eller klimatkänslighet. På något sätt är det trösterikt.

Hur ska en vanlig människa förhålla sig till alla rapporter om klimatkrisen? Det viktigaste var och en av oss kan göra är faktiskt att lägga rösten på de partier som är beredda att på allvar göra något åt den annars väntande apokalypsen. Det är en form av kollektivt handlande. Det andra är att gå med i föreningar där människor gemensamt kämpar, också det en kollektiv handling. Det tredje: Att betrakta sitt eget liv på denna planet och exempelvis inse att fattiga människor bär så ofantligt mycket mindre skuld än rika, kort sagt inse den sociala jämlikhetens vikt för en hållbar civilisation. Det vill säga: tänka kollektivt.

Jag slår av presskonferensen. Men kanske kommer måndagen den 9 augusti, som också var urfolkens dag, att ihågkommas som en vändpunkt. Katten tittar på mig när jag skriver det. Plötsligt ser det ut som om hon nickar.