BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Nu är ordet ”slutmålet” inget vidare ord, tycker jag. Det låter som ”slutförvaring” eller något som är närmast dött. Ett färdigt och stillastående samhälle. Men det som den tyske socialdemokraten Bernstein syftade på var ju visionen om ett annorlunda samhälle än det kapitalistiska: ett socialistiskt samhälle. Man skulle kunna säga att Bernstein ville tona ner denna vision och korta perspektivet. Och visst kom visionerna efterhand i bakgrunden. Därmed blev också rörelsens riktning mer oklar och ”rörelsen” rörde sig också allt mindre. Men helt försvann inte visionerna. Och frågan är om det någonsin funnits några rörelser som varit verkligt framgångsrika utan att ha sådana visioner om en annan och ljusare framtid.

I dagens politiska diskussion hörs inte mycket alls av visioner som sträcker sig längre än till nästa budget eller nästa val. Bristen på visioner bland liberaler och konservativa bryr jag mig inte så mycket om, men hur är det inom arbetarrörelsen och vänstern?

Så här uttrycktes visionen i Socialdemokraternas program från 1990:

”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

I senare program har visionen krympts men inte helt försvunnit. Men redan 1990 (och tidigare) var klyftan mellan det man faktiskt gjorde och visionen mycket stor, ja så stor så att en anpassning av visionen till den faktiska praktiken blev naturlig. Framför allt efter 1980 skedde avgörande förändringar av politiken inför den nyliberala offensiven. Och samhället förändrades, åt fel håll. Samhället blev inte mer demokratiskt. Folkets bestämmande över produktionen och dess fördelning ökade inte alls. I stället ökade klasskillnaderna.

Arbetarrörelsens svar på den nyliberala offensiv som då rullade igång kan i bästa fall betecknas som uppgivenhet. Denna uppgivenhet kan förstås och förklaras, men den var inte nödvändig eller oundviklig.

I dag har den nyliberala vågen delvis ersatts av en reaktionär, nationalistisk och rasistisk våg i en stor del av världen. Den senare är på många sätt ett resultat av det som den förra uppnådde i form av söndertrasad välfärd och ökande klyftor. Förutom detta hot står vi inför de hot som handlar om klimat och miljö, vårt sätt att förslösa jordens resurser och själva existensen för kommande generationer. Läget är alltså på många sätt mycket mörkt.

Att i denna situation vara ”realist” och acceptera de nuvarande maktordningarna, där samtidigt olika grupper av utsatta människor ställs mot varandra, tror jag är det säkraste receptet för undergång. I vår tid tror jag i stället att visionerna om en annan typ av samhälle behövs ännu mer än någonsin tidigare i mänsklig­hetens historia.

Aldrig någonsin har väl motsättningen varit större mellan vad som skulle kunna göras med de enorma produktionsresurser, förmågor och kunskaper som vi har i dag och det som faktiskt görs? Är det ens möjligt att tänka sig att vi ska kunna ta itu med de enorma faror som handlar om mänsklighetens överlevnad på jorden utan att vi tillsammans tar kommandot över de avgörande delarna av ekonomin?

En annan värld är både möjlig, nödvändig och önskvärd.