Ledare: Drömmen om jämlikhet

I mitten av april lämnade regeringen genom finansminister Magdalena Andersson sin vårbudget till riksdagen. Det är inte helt lätt att utifrån den dra några slutsatser om vad som är de rödgrönas stora politiska projekt. Givetvis finns det en annan viljeriktning än hos den föregående borgerliga regeringen: I stället för skattesänkningar ser vi bland annat förstärkningar av skolan och omsorgen, vuxenutbildningen, järnvägsunderhållet, a-kassan och miljöpolitiken. Behövliga åtgärder alltihop, men sammantaget en ganska spretig bild.

Före valet talade Stefan Löfven ofta om vikten av sunda statsfinanser, en aktiv näringspolitik och en politik för att rusta människor att ta de arbeten som finns. Det vore fel att hävda att inte allt detta finns där i grunden för regeringens politik. Men kommer det att märkas? Jämför med Fredrik Reinfeldts arbetslinje – kombinationen av jobbskatteavdrag och arbetslöshets- och sjukförsäkringsreformer – eller med Göran Perssons budgetsanering, kunskapslyft och gröna folkhem. Vilket avtryck kommer regeringen Löfven att sätta på samhällsutvecklingen?

Vårbudgeten för 2015 bär rubriken Ett Sverige som håller ihop. Det vittnar om en vilja att främja social hållbarhet, där jämlikhet är grunden. Och det är en budget som i motsats till de föregående borgerliga gynnar kvinnor och låginkomsttagare, genom satsningar som höjt underhållsbidrag och höjt bostadstillägg för pensionärer. Det är nödvändigt för en god samhällsutveckling, men inte tillräckligt. För även om det förbättrar marginalerna för de hushåll som verkligen behöver det, så handlar det om kompensatoriska insatser.

Sverige är ett av världens mest jämlika länder. Men inkomstskillnaderna har, över en tjugoårsperiod, ökat relativt sett mer än i de flesta andra OECD-länder. Skillnaderna i skolresultat mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund har ökat under lång tid. Just OECD har riktat kritik mot Sverige för detta. Föräldrarnas utbildningsnivå spelar en avgörande roll för hur det går i skolan. Det är inte måttet på ett anständigt samhälle. 

Ojämlikheten tar sig uttryck i hälsoskillnader, något som ETC uppmärksammat tidigare. Mellan två områden i Göteborg – höginkomsttagarnas Hovås och låginkomsttagarnas Östra Bergsjön – skiljer sig medellivslängden för män med hela nio år: 83 respektive 74 år. Barn i Bergsjön har mer hål i tänderna, fler riskerar så småningom att dö i hjärt- och kärlsjukdomar och cancer, och löper större risk att bli utsatta för brott än genomsnittet. Det är ovärdigt ett av världens rikaste länder att skillnaderna i livschanser är så stora. Regeringens satsningar i vårbudgeten gör tillvaron drägligare för många, men det är på marginalen.

På lite längre sikt går det att förändra. Världshälsoorganisationen WHO menar i sin rapport Closing the Gap (2008) att det går att jämna ut de sociala skillnaderna i hälsa. Det skulle ta en generation. Redan har såväl Göteborg som Malmö gjort motsvarande utredningar. Men frågan är också nationell. I en rapport från Tankeverksamheten, arbetarrörelsens tankesmedja i Göteborg, föreslår bland andra Ann-Sofie Hermansson och Anders Nilsson att Socialdemokraterna på sin kongress i slutet av maj tillsätter en jämlikhetsutredning. Jag kan bara instämma. Det skulle vara ett utmärkt politiskt projekt för regeringen Löfven.