Om fyra månader är det val. Partierna har fyllt sina listor med hoppfulla kandidater som brinner för bättre skola, förskola och äldreomsorg, som är beredda att ge bort sin fritid för att kunna sitta på långa möten. Kandidater som vill att kommunen ska anställa fler som tar hand om våra barn. Som vill bygga en förskola. Som vill mer. Men blir man vald kan verkligheten på första fullmäktigemöten bli dystrare. Det går inte att satsa på flera anställda. Om en kommun idag vill investera i bättre bemanning i kommunens verksamheter så går det inte. Eller ja, visst kan man ge extrapengar till alla aktörer som ingår i ett valfrihetssystem, till och med de privata, be och hoppas på det bästa.
Men de folkvalda kan inte styra vad de privata aktörerna sedan bestämmer att använda kronorna och örena till, och aktörer som styrs av vinstintresse har sällan något motiv att skapa nya kostnader. Det går inte att styra kommunens verksamhet, för att då riskerar man att gynna våra gemensamt ägda verksamheter. Demokrati är inte konkurrensneutralt.
Frågan om vinstintresset i välfärden är en fråga om demokrati. Först och främst handlar vinstbegränsningar om något som svenska folket verkligen vill och brinner för: det finns en klar och tydlig majoritet som vill begränsa vinster i välfärden. Till och med borgerliga väljare vill att vinsterna ska återinvesteras i verksamheten. Samtidigt finns det en klar och tydlig höger som hotar med jurister och domstol om folket får sin vilja igenom. För det är det som händer när det gemensamma ges bort åt privata intressen: vi förlorar makten att styra, även om det fortfarande är våra skattepengar, våra barn och våra äldre det handlar om. För det andra handlar en gemensamt ägd välfärd om makt i sig: vår välfärd ska styras gemensamt av folkvalda politiker, inte av aktieägare eller ska-krav i ett upphandlingsdokument.
Hur hamnade vi här? Varför har vi kvar vinstintresset i välfärden trots att en majoritet av väljarna är emot?
För att svara på det behöver vi titta på hur olika intressen agerat i frågan de senaste 30 åren. Omvandlingen av den svenska välfärden har gett upphov till en ny uppsättning politiska aktörer i form av branschorganisationer och storföretag som anlitar public relations-konsulter och policyprofessionella för att driva sin politik.
Aktörer jobbar genom att flytta positionerna i diskussionen – istället för demokrati hamnar vi i diskussioner om olika kvalitetsmått, kvinnliga vårdföretagare, näringsfrihet och äganderätt.
Det verkar vara otroligt svårt att ta tillbaka makten. Så är det med ekonomisk demokrati: när vi säljer ut vår rätt att vara med och styra blir demokratin en teknokratisk fråga om ägande.
Sociologen Liv Sunnercranz vid Lunds universitet har forskat om hur man på 1980-talet lyckades bygga hegemoni i ett debattklimat som – precis som idag – var emot privatiseringar för att sedan under 1990-talet öppna för privata aktörer inom vård, skola och omsorg. Lobbyisterna och politikerna var tvungna att konstruera en kris för att marknaden sedan skulle kunna erbjuda en lösning, trots den negativa opinionen. Man lyckades vända debatten så att vänstern och Socialdemokraterna började prata om hur mycket man skulle privatisera istället för om man skulle privatisera alls.
Vänstern hamnade i en försvarsposition och anammade effektiviseringsargument för att genom effektivisering kunna behålla en del av välfärdsstaten. Vänsterns kritik var helt enkelt inte relevant: man utmanade inte själva argumentet om ägandet, man försvarade aldrig välfärden i sig. Istället för demokrati och möjlighet att prioritera, satsa och styra vår välfärd cirkulerar debatten fortfarande, 30 år senare, kring storföretagens rätt att tjäna pengar på våra skattemedel.
Det måste vara möjligt att vilja mer.
Det finns enorma risker i hopplösheten om väljarna börjar känna att de inte kan påverka politiken. Känslan att kunna påverka politiska beslut är sammankopplat till ett generellt stöd för det demokratiska systemet. Att vi ändå har så många som vill vara med i demokratiska processen för att bygga vår välfärd känns faktiskt lite revolutionärt. Jag förstår att lobbyisterna är rädda.
Det är dags att sluta anpassa oss till högerns argumentation om att det inte går. Det går. Det är det enda demokratiska alternativet – att återta makten över vårt samhälle. Att kunna äga och styra det gemensamma handlar om demokrati, om att ha lite högre ambitioner för vårt samhälle än att styra genom avtalsuppföljning och krav på ekologiska bananer på förskolans mellis. Det går om vi vill, vi är himla många och de är, juristerna och lobbyisterna inräknade, så himla, himla få.
