var så mycket verkligare
än det jag orörlig vaknade upp till.
Reste över haven, i min fars kölvatten.
Bomberna föll över England 1940.
Det tog veckor innan jag stod på fast mark.
Jag trodde inte min fru när hon sa
att jag hela tiden legat på sjukhus.
Men de där drömmarna återvänder ibland:
psykets revolt mot sjukdomen.
Efter att jag i sensomras fick besked om att jag var fri från cancer, började jag återigen känna mig smått odödlig. I oktober beskar jag på skakiga ben tre äppelträd för att ge dem rymd och ljus och jag tänkte att snart är väl allt precis som vanligt. Jag hade dessutom tagit mina tre sprutor mot coronan. Men i slutet av november började jag hosta och fick feber och tog mig till en närakut. Därifrån lastades jag in i en ambulans och därefter minns jag noll.
Jag sövdes ner i en respirator. Senare fick jag veta att läkaren ringt min hustru klockan fyra på morgonen och meddelat att det var 50-50 om jag skulle klara mig. Ett RS-virus hade nått mig, med åtföljande infektion. Blodförgiftning, organsvikt, hjärtstopp, dialys. Om detta visste jag förstås ingenting.
Jag sov och drömde. Jag drömde att jag var ute på haven och reste. Jag reste till och med i tiden. Fartyget skakade av de tyska bomber som föll 1940 över England där jag befann mig. Jag minns att jag fann det märkligt att ingen omkring mig i denna dröm verkade bli särskilt rädd för detonationerna. Britterna är verkligen coola, tänkte jag förundrat. Samtidigt hände det ofta att jag såg Boris Johnson vanka runt på det där fartyget med händerna på ryggen som han brukar. Jag växlade några ord med honom men minns inte vad som sades. Jag drömde att jag snart skulle mönstra på samma lastfartyg som 1946 tog min far till Brasiliens hamnstäder.
När jag till slut efter nio dagar väcktes ur respiratorn låg jag orörlig i en säng på intensiven. En läkare frågade mig om jag visste vilket år det var. Jag tänkte länge och till slut svarade jag 1959. Det råkar vara mitt födelseår. Det var som om jag ville födas på nytt. Jag vägrade tro att det var på ett sjukhus jag låg. Jag var förbannad på vårdpersonalen som höll mig kvar mot min vilja (en ganska vanlig reaktion). Men jag kunde inte resa mig ur sängen, inte ens vända mig på sidan själv. Med stor ansträngning kunde jag dricka ett glas vatten. Alla muskler hade snabbt förtvinat.
De senaste åren under pandemin har otaliga människor legat i respirator. När jag för några veckor sedan började skriva lite på sociala media kunde många berätta om både hemska mardrömmar och fantastiska drömmar de haft när de sovit länge i respirator. En hade ägnat sig åt att jamma med Jimi Hendrix. En annan hade haft en miniatyrmänniska på axeln som lagade mat åt honom varje dag. Han hade blivit mycket besviken när han väcktes och efter hand förstod att det bara var en dröm.
Jag har fortfarande inte lyckats smälta det faktum att psyket praktiskt taget gör vad det vill, oberoende av kroppen. Jag ser det där drömmandet som en revolt mot en sjukdom. Psyket vägrar helt enkelt att ge upp frihet och suveränitet. Den overklighetskänsla som kom när jag vaknade upp i verkligheten på sjukhuset kan jag heller inte ringakta: Den främmandegjorde allt omkring mig.
En dag såg jag en solstråle från decemberhimlen som vandrade över den vita väggen och jag följde den som om jag bevittnade ett mirakel. Jag hade ett minne av att jag på sensommaren givit ut en bok men kunde för mitt liv inte komma på vad den handlade om. Det var som om verkligheten nollställdes. Och jag omgavs av sköterskor vars ansikten alltid var dolda av munskydd och jag kunde liksom inte förstå all denna professionella omtanke.
Vafan får jag för mina skattepengar? Efter ett 2021 då jag tillbringade så mycket tid på sjukhus gör den där frågan mig mer förbannad än jag kan säga.
Någon dag före julafton fördes jag över till ett rehabiliteringshem. Sakta men säkert återvinner min kropp sin forna styrka. Jag fick en rollator, en enastående svensk uppfinning, gjord av Aina Wifalk 1978, ett namn få känner till. Hon var själv funktionshindrad efter polio i barndomen. Hon tog aldrig patent på sin revolutionerande uppfinning som miljoner och åter miljoner sjuka haft sådan nytta av därför att hon ville att den skulle kunna tillverkas överallt. Jag skrev en dikt om min rollator.
O du min rollator!
Min fasta punkt i världen!
Du lär mig gå som en mor eller far!
Du finns där fastän blott som stöd.
Jag reser mig på skakiga ben
med din hjälp.
Du säger ingenting
men vi samtalar ständigt.
Nu kan jag gå utan rollator. Kroppen återhämtar sig. Men det är det där drömmandet i respiratorn som jag aldrig kommer över. Psykets revolt mot omständigheterna. Jag ser hopp i detta.
