Jag väcktes sent på onsdagsförmiddagen – jag hade lagt mig för en siesta - av ett nytt besked från Centerpartiet: Annie Lööf backar och ger upp punkt 44 i januariavtalet, den som kräver fri hyressättning i nybyggda lägenheter.
Detta är en avgörande seger för Vänsterpartiet. Det är ingen tvekan om det. Övriga partier har inte fattat den sprängkraft som bostadspolitiken har bland vanligt folk men nu har det nog äntligen gått upp för tröga partiledningar. En opinionsmätning i DN visar att stödet för marknadshyror är svagt hos svenska folket, inte ens Centerpartiet har en väljarmajoritet för detta nyliberala förslag.
Vänsterpartiet har också vunnit något annat: Respekt för partiet. Dörrmattan blev en röd fana som plötsligt vajar över svensk politik.
Den väckarklocka jag skrev om tidigare i veckan i Dagens ETC har alltså skrällt till i huvudet på många politiker. Klarar sig därmed Löfven så att han kan regera vidare? Nej, det är inte alls självklart. Centern fortsätter halsstarrigt att motsätta sig allt samröre med Vänsterpartiet och Liberalerna tycks tacka nej till att omförhandla januariavtalet. Därmed blir det väldigt svårt för Löfven att få igenom en budget i höst och det är knappast självklart att han väljer bort det alternativ som heter extraval.
Centern kräver dessutom kraftiga skattesänkningar i sitt utspel. Naturligtvis är det rena rama vansinnet i en era när välfärden behöver alla skatteintäkter den kan få. Men sänkta skatter går trots allt att reparera. Införandet av marknadshyror startar däremot ett systemskifte i bostadspolitiken som blir svårt att vända på. Så frågan är hur högt Vänsterpartiet värderar sin seger i bostadspolitiken.
Det enda rimliga är helt enkelt att Centern backar en bit till. Annie Lööf har hela tiden kommit undan sitt ansvar för den uppkomna situationen. Det är orimligt att partiet vägrar allt samröre med Vänsterpartiet och det är direkt stötande att Centern kallar sig ett mittenparti, när det i de centrala ekonomisk-politiska frågorna är ett ytterkantsparti.
Krisen är inte över. Men tillsvidare är det bara att gratulera Nooshi Dadgostar: hennes och hennes partis agerande har lyft in en länge nästan bortglömd fråga i politikens centrum. På sikt kan det vara det viktigaste utfallet av denna kris: Ett parti sade nej till en förhärskande nyliberal agenda.