Kvinnan i Fittja gjorde just detta. Hon gjorde precis vad man ska göra. Trots att missbrukande kvinnor blir våldtagna, utnyttjade och behandlade som skit av langare, samhälle, polis och myndigheter gjorde den här kvinnan något så modigt, som få skulle ha gjort: hon tog sig blodig och smutsig in till stan och anmälde, direkt efter att det hänt. Hon är skadad och hon har sperma från tre män på kroppen och på trosorna som dokumenteras och hon berättar (ur domen):

”När hon inte klarade av att stå på alla fyra drog de i håret hennes huvud bakåt. De dunkade hennes huvud mot trappkanten. De slog mot hennes huvud och rygg och sparkade henne över käken. Hon fick en ordentlig spark över käken när hon låg på mage, efter att hon tagit kniven. Hon vet inte vem som sparkade henne. Hon fick flera slag i ansiktet från olika personer. Efteråt var hon rödflammig i ansiktet. Till slut slutade hon att kämpa emot. Hon gissar att det var efter en timme. Hon trodde att det skulle ta slut fortare då. Men hon var livrädd att de skulle göra henne illa efteråt. Det sista som hände var att de andra skrattade åt en liten kille på 14-15 år för att han, som de sade, ’inte kunde få upp den’. Sen sprang de plötsligt, alla skrattandes och skrikandes, ned för trappen och ut ur trapphuset.”

Sida upp och sida ner berättar hon vad hon utsatts för. Hon är ärlig och tydlig och hennes berättelse har många detaljer trots omständigheterna. Precis samma sorts berättelse och bevisning räckte för att få de så kallade Stureplansprofilerna fällda för gruppvåldtäkt tio år sedan (B 3806-07), männen i Barkarby fällda för gruppvåldtäkt (B 6160-17), tre män fällda i Härnösand i somras (B 809-17) likväl som den fällande domen för gruppvåldtäkten i somras på Assesorsgatan i Stockholm. (B 5011-17) Läs dem! De går att få ut gratis. Även där har ord stått mot ord, men rätten har valt att tro på kvinnan. Även i de fallen var offren berusade och hade vissa oklarheter, även i de fallen nekade männen eller menade att hon var med frivilligt, men kvinnas berättelse väger över: i Härnösandsfallet sägs exempelvis att kvinnan inte har "några motiv att beljuga de tilltalade".

Inte den här gången. Rätten säger sig visserligen övertygad om att "någonting" har ägt rum – men de väljer att inte tro på henne. ”Bitvis framstår hennes uppgifter som felaktiga, överdrivna, osäkra eller på annat sätt mindre tillförlitliga.” Hon "har inte varit klar, sammanhängande eller tydlig” skriver domen, som på ett annat ställe menar att hon tvärtom var för tydlig: ”Utifrån målsägandens beskrivning av hur våldtäkterna har gått till är det också svårt att förstå hur hon har kunnat få tydliga bilder av ansikten från själva övergreppen.” Att hon blivit våldtagen från tre håll samtidigt kan rätten inte ens föreställa sig: ”Det är svårt att förstå hur de övergrepp som målsäganden berättar om rent konkret kan ha gått till.”

Och när domen lyfter fram hennes ”missbruksbakgrund i förening med de substanser hon hade i kroppen” och förklarar att vissa av de preparat hon tagit kan ge hallucinationer, är det svårt att tolka på annat sätt än att de tycker att en knarkartjej inte går att lita på.

Själv undrar jag hur en påtänd människa skulle ha kunnat hitta på en så lång, exakt och detaljerad berättelse och dessutom upprepa den ett år senare? Och varför? Att de dessutom fastslår att sexköp (i utbyte mot droger) ägt rum, men kallar detta "frivilligt" och lämnar det utan åtgärd eller kommentar, gör att man undrar om de ens känner till att sexköp inte betraktas som frivilligt sex i Sverige utan är olagligt.

I dagarna har landets samlade manliga juristkändisar gått ut och talat om för oss att den friande domen var rätt. Jag har länge tänkt att de män som skriver om juridik i pressen tillhör ett visst släkte. Ofta verkar de drivas av något slags inre magisterkomplex. Det är som om de hade ett behov att häva sig upp över folket, att påpeka för oss att juridik minsann är för svårt för vanliga människor, och att om vi är upprörda är det för att vi inte begriper att ”så fungerar en rättsstat” och så vidare, trots att de gissar och tycker hejvilt som alla andra.

En av dessa är liberalen Victor Banke, som har fäktats i flera dagar på Twitter för att försvara Sveriges rättssystems rykte mot den kvinnliga pöbeln. ”Domen är inte en skam för vårt rättssystem. Tvärtom visar den att vårt rättssystem med dess höga beviskrav står pall trots hårt tryck utifrån.” Felet är istället polisens, menar Banke, vilket sedan resten av Sverige upprepat som papegojor (oklart om de läst utredningen eller bara copy-pastar för att själva verka insatta?). Banke framställer sig själv som rimlighetens röst, medan han ”förstår” upprördheten så vill han ändå mana till eftertanke: ”Det enda tingsrätten kan göra är att pröva bevisningen, och som konstaterades inledningsvis räckte inte den för fällande dom.”

Vad han egentligen säger är: Jag tycker inte att männen borde blivit fällda för våldtäkt och det har jag redan sagt förut. Men att tycka är för folket – denna herre konstaterar.

Att använda ordet ”jag” nedlåter han sig inte till heller. Ordet jag låter ju ana att här finns bara en enda dödlig liten människa, medan han är så mycket mer! Så Banke använder passiv form – ”som konstaterades” – för att man ska tro att det är en allmän sanning som uttrycks. Och när Banke slutligen uttrycker sin misstro mot kvinnan, så är det inte han själv, utan också någon allmän röst: ”Tillförlitligheten i hennes uppgifterna (sic) kan ifrågasättas.”

En av dem som går på detta maktspråk är Emanuel Karlsten (enligt sin blogg är han själv ”utsedd till en av framtidens 99 mäktigaste i Sverige”) som skriver: ”Innan du rasar över våldtäktsdomen i Fittja – läs vad advokaten som läst domen skriver.” Själv orkar han inte läsa domen, men det har ju redan en annan man gjort, så då slipper han.

My god!

Om framtidens mäktigaste är så lata är det ute med oss.

Samma passiva form använder Stefan Lisinski i Dagens Nyheter: ”Det är svårt att tro att en fällande dom kan bygga på hennes motsägelsefulla berättelse.” Han universaliserar sin egen åsikt, som om det vore ett ”det” som hade svårt att tro och inte han själv. Vidare: ”Bevisningen är svag, för att uttrycka det försiktigt.” Nu är inte ”bevisningen är svag” att uttrycka sig försiktigt, tvärtom är det ett kategoriskt och subjektivt uttalande. Men han vill uppenbarligen att vi ska tro att han är försiktig.

På samma falskt inkännande sätt inleder före detta justitierådet Göran Lambertz sin kommentar: ”Våldtäktsmål är bland de svåraste målen i domstolarna, och det är fullt begripligt om det höga beviskravet – ”bortom rimligt tvivel” – ibland leder till upprörda känslor.” Märk väl: vi som ville se en fällande dom har alltså inte en analys, vi har känslor. Han fortsätter: ”Men två saker är oacceptabla.”

Låt höra! Vad är det då som är så universellt oacceptabelt?

Våldtäkt?

Sexköp?

Synen på missbrukande tjejer?

Nej, utan att advokat Elisabeth Massi Fritz sagt i media att domen är en skam för vårt rättssystem. Så får man verkligen inte säga, menar Lambertz! För det är inte rättssystemet det är fel på, utan kvinnan: ”Hon ändrade sig på alltför många viktiga punkter, och det hon sa kunde ibland inte vara riktigt.” Det här är inget annat än löst, patriarkalt, klassföraktande tyckande. Och som Maria Sveland visade i Dagens ETC stämmer det inte heller att hon ändrade sig – det var polisen som utgick från en satellitbild istället för att åka till platsen.

Dessa juristkändisar och deras hang around-wannabees försöker odla en bild av sig själva som om de stod bortom alla åsikter och endast tolkade lagen. Men på ett djupare plan har de ett budskap till oss kvinnor och det lyder: Håll käften. Våga inte anmäl, för det kommer inte leda någonstans. Tillbaka till er tystnad!