Så i denna nya värld kan man fortfarande sträva efter storhet och skaffa sig en världsbeundrad persona... man kan fortfarande dränkas i hyllningar, ha en miljard följare, bli en kulturell ikon, till och med bli världsledare, om det är ens öde... men man kan inte konsumera mer än någon annan.

Ditt planetariska avtryck får aldrig vara större än någon annans.

Dinosaurierna från före kraschen hatar denna idé ... men den har spritt sig, ’gone viral’ i rasande fart och blivit en av grundidéerna i vår bio-region. Kanske kommer den att inspirera till en helt ny världsordning!”

Det där är en bit ur magasinet Adbusters följetong ”Domedagsdagboken”. Idén är att katastrofen ägt rum, det är bara fyra miljarder kvar av oss på jorden och dagboken ser tillbaka på vad som gick totalt åt helsike genom vårt sätt att leva före sammanbrottet och idéer om hur vi ska leva istället. Det är fantastisk läsning; kolla själva på Adbusters på nätet.

Det är en bra idé. Filosofen Slavoj Žižek skrev om något liknande under Occupy Wall-Street-tiden: ”Låt oss låtsas att katastrofen redan inträffat.” Nu har Adbusters tagit honom på orden. Det finns också ett paradigmskifte i denna dagboksidé: Olika idéer, förslag och reflektioner läggs fram, ibland hjärtskärande. Det är ungefär så långt från skrivbordsideologier, som förutsätter militärmakt, erövrande av våldsmonopol och underkastelse under olika dogmer, som man kan komma; förslag helt enkelt, som får en att tänka och tänka igen. Och igen.

Samma kväll som jag läst ”Doom Diary” på Adbusters betraktade jag en debatt om ”nya idéer” på en svensk tevekanal, finansierad av svenska miljardärer som valt att skapa en ”liberal” tevekanal istället för att som Microsofts Bill Gates lägga sina pengar på hjälp till världens mest utsatta. Tre vita män mellan 40 och 60 år diskuterade vad som bör göras. Att de var män är inte viktigt, det kunde lika gärna ha varit Annie Lööf och hennes medsystrar; Lööf vars idoler är Ayn Rand och Margaret Thatcher.

De här tre männen hade inga idéer att komma med, de vispade bara runt i den maktgryta i vilken de själva befinner sig. Jag hajade till en enda gång; det var när PJ Anders Linder sa att de politiska partierna utvecklats till fackföreningar för politiker. Just denna dag hade jag fått ett mejl från en underbar läkare och gammal vän som jag brevväxlar med, som anser att sjukvården numera är till de för de anställda, inte för patienterna. Han jobbar, av eget val på en vårdcentral där de flesta som söker hjälp är åldringar, för vilka han har djup respekt, men som han anser föraktas av många inom sjukvården; multisjuka och ”besvärliga” och oduktiga på att ta till sig internet och nya, teknokratiska larmanordningar, som ska förbilliga för vården.

I all denna utmanande soppa som korsande tänkesätt utgör kom jag att tänka på skribenten som skrev om hur ”ni” urinvånare i Norden ser med ”vita ögon” på många invandrare. Vita ögon? Det var en förödande bild; jag såg framför mig ögon utan pupiller, The Walking Dead. Jag tror inte att hon menade det på det viset, men det blev en, märkligt nog, ögonöppnare. Jag vill inte bli hopbuntad med ”vita ögon” som ser på invandrare med annan hudfärg på ett visst sätt. Men i samma sekund som jag vände mig mot en sådan bild ”av mig” insåg jag att det är exakt vad invandrare, svarta, papperslösa, romer, araber, muslimer och kvinnor dagligen utsätts för; de blir hopbuntade i en bild, som har noll att göra med dem själva.

Vad jag såg när jag betraktade de tre vita männen, som inte hade några idéer, men ändå införskaffats för att tala om idévärlden var att deras tid är förbi, men ännu sanktioneras av en liberal, privat tevekanal; det jag kallar PR, första bokstäverna i propaganda. Att det faktiskt är över, att vi gillar Bill Gates, fast vi inte tror att hans form av godhet är lösningen, men bättre än den totala, kapitalistiska egoismen. Att det som sätter igång hoppet och tankekontinenterna är Domedagsdagboken hos Reklamkrossarna, Adbusters, inte en av kapitalet finansierad tevekanal.

Adbusters har så klart inte råd att starta tevekanal, och att yttrandefrihet också heter pengar är något man inte vill låtsas om.

Hellre då dagbokens förslag:

”Så i denna nya värld kan man fortfarande sträva efter storhet och skaffa sig en världsbeundrad persona... man kan fortfarande dränkas i hyllningar, ha en miljard följare, bli en kulturell ikon, till och med bli världsledare, om det är ens öde... men man kan inte konsumera mer än någon annan.”