Annie Hellquist: Dolly Style och drömmen om den utbytbara arbetaren

Kärleken har vissnat, entusiasmen inför bandets deltagande i årets Melodifestival är inte i närheten av samma nivå som tidigare gånger. ”De byts ju bara ut hela tiden”. Min snart 10-åriga dotters vurm för fenomenet Dolly Style har svalnat. Hon låter som en kalenderbitare när hon redogör för vilka olika medlemmar som varit med och i vilken ordning. Första Molly hann hon aldrig riktigt lära känna, andra Polly gillade hon, men nu är de inne på fjärde Polly och det är inte längre lika kul.

Några dagar senare tittar vi på SVT:s dokumentär ”Dolly Style-fabriken” tillsammans. Tre 17-åriga tjejer, hårt stylade i ett konceptband, som tror de ska ta över världen. Men det ska de inte. Idén är att ett popband på franchise. Förebilden? McDonalds. Med samma koncept ska ett tyskt Dolly Style skapas, ett norskt och så vidare.

De svenska tjejerna kan jobba på här hemma. Två avhoppade medlemmar beskriver känslan av att vara utbytbar. Med en hårt styrd style-guide, med peruk, linser och kläder kan nästan vem som helst som kan sjunga och dansa ta över jobbet. Vem som helst kan bli Molly, Polly eller Holly.

De avhoppade deltagarna berättar om kommentarer om vikt och utseende. I dokumentärens första del beskrivs slitningar mellan artisterna och konceptets skapare, Emma Nors och bland annat kring medbestämmande. ”Om de inte vill jobba under de här förhållandena får vi gå skilda vägar”, konstaterar Emma Nors och synliggör med en mening maktförhållandena – så som högern vill att de ska se ut.

Emma Nors har reagerat starkt mot dokumentären och med kraft dementerat att artisterna skulle ha viktkrav på sig.

Dokumentärens skapare Carolina Jemsby har svarat: ”Man måste kunna skildra ett sånt här popkoncept, men även utbytbarheten. Att det bara är att sätta på en ny tjej samma peruk och sen har man en ny medlem. Det är ju en popmanagers våta dröm. Det behöver man också skildra, vilka konsekvenser det får för ganska unga personer.”

Den totala utbytbarheten. Det är inte bara en popmanagers våta dröm, det är också Svenskt näringslivs dröm, och inte minst Centerpartiets. Det är högerns dröm om att företag ska kunna sparka och anställa med lätthet, som har letat sig in bland de 73 punkter vår nya regering vilar på. Lagen om anställningsskydd ska luckras upp, det ska bli lättare att avskeda. A-kassan ska reformeras enligt en ”flexicurity”-modell. Tittar man på Danmark, som brukar stå som modell för ”flexicurity”, så betyder det sämre anställningsskydd, men bättre stöd för arbetslösa, så att det inte behöver vara så dramatiskt att förlora jobbet. Hur det blir med den saken återstår att se. I överenskommelsen står inget om att a-kassan ska höjas, däremot står det att den succesivt ska trappas ner, som piska att söka fler jobb. Centerpartiet, som drivit frågan om ”flexicurity” vill sänka taket i a-kassan. Så har det sett ut ända sedan Maud Olofsson fiskade upp begreppet som en modell för Sverige. ”Vi inspireras av vad som sker i andra länder och (…) plockar russinen ur kakan,” sa hon i en intervju med Kommunalarbetaren 2006. Så mer flex, och mindre security. Flexicurity blir ett fint ord för att sälja in att man säljer ut arbetsrätten.

Det är inte bara för unga personer som känslan av att vara utbytbar får konsekvenser. Tillfälliga och osäkra anställningar har ogynnsamma effekter på vårt mående och vår hälsa. Det finns även forskning som visar att dessa ogynnsamma effekter på hälsan inte mildras av ett ”flexicurity”-system. Utvecklingen mot en allt mer osäker arbetsmarknad påverkar människors självförtroende, samt möjligheterna att ställa krav på och kritisera sin arbetsgivare. Holly, Molly och Polly behöver rättvisa villkor, anställningsskydd och medbestämmanderätt. Precis som alla vi andra.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.