Jag skulle ha mycket lätt att ta ställning för dödshjälp, utan någon som helst tvekan, om vi levde i ett gott samhälle där människan inte bedömdes efter sin lönsamhet. Men steg för steg har vårt samhälle invaderats av ekonomismens värdegrund. Och det försvårar frågan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Fundera en stund över vad det är för världsbild och syn på livet som gör att Svensk Näringsliv för några år sedan hävdade att det är bortkastade investeringar att läsa historia eftersom det inte leder till produktivt jobb.
Fundera en stund över att regeringar nuförtiden anser att den som inte har ett heltidsjobb lever i ”utanförskap” med allt vad det begreppet innehåller av skuldbeläggning och reducering av livsvärdet.
Fundera en stund över vilken syn på människan som råder då man auktionerar bort gamla vårdbehövande människor till det bolag som lägger lägsta anbud.
Fundera en stund över hur ”marknaden” ser på en människa som kostar mer än vad statsbidraget ger, och som dag efter dag, år efter år, tär på den vinst ägarna kräver?
Och, för all del: fundera en stund över att facken så ofta agerar som om människans uppdrag är att producera och konsumera.
I ett samhällsklimat som göder ovanstående finns anledning att fundera över hur hårt pressade människor kan bli att skriva under sin egen dödsdom av ekonomiska skäl. Marknadsvärdet av en döende är inte stort. Det är noll. Rent av minus. Det visste de gamla i äldre tiders Fattigsverige. Berättelser om ättestupor är överdrivna, men inte utan grund.
”Låt oss själva bestämma om vi ska få hjälp att dö.” Det låter bra. Och humant. Jag gillar tanken på rätten till min död. Men inser också att den fria viljan är ett överdrivet begrepp. Den är styrd av våra normer, vår kultur och vilka erfarenheter vi samlat på oss. Är normen sådan att människovärdet sätts allt mer i kronor, i lönsamhet, i siffror på konton så blir också trycket att av egen ”fri vilja” avsluta sitt liv större än det skulle varit i ett samhälle rikt på humanistiska värden.
Det är naivt att tro att trycket på den enskilde skulle utebli. Visst finns en del forskning som tyder på att det utgör undantag där man redan har rätt till dödshjälp. Men hur värderar man värdet i att någon av egen, verkligt fri, övertygelse får hjälp att avsluta ett plågsamt liv mot att någon annan plågsamt drivs av omvärlden att avsluta sitt liv?
Det är väl just detta som är dilemmat. Själv skulle jag vilja ha rätten till mitt liv även i sådan omfattning att jag kan be om läkarhjälp för att få avsluta det. Men frågan är större än så. Jag tillhör en medelklass, är ganska välutbildad, har hyggligt kontaktnät, blir gott behandlad inom sjukvården, har skaplig social status. Men lagar ska inte i första hand utformas för sådana som jag, utan för dem som Charles Dickens kallade samhällets olycksbarn.
En arbetsgrupp inom Statens medicinsketiska råd föreslog för drygt tio år sedan att läkare bör ha rätten att skriva ut en dödlig dos läkemedel till en obotligt och svårt sjuk patient, så att patienten själv kan avsluta sitt liv. Det blev en del debatt då. Men de politiska partierna värjde sig. Förmodligen mindre av filosofiska skäl än av partitaktiska. Frågan är obehaglig, den påminner väljarna om döden snarare än om den fina framtid som skall bli vår bara vi röstar rätt.
Hade jag varit politiker så hade jag utan att tveka sagt ja till dödshjälp om vi kunnat lita på samhället. Om samhället inte varit anfrätt av de tankefigurer som kännetecknar ekonomismen. Nu är jag tveksam. För snart skulle räknenissarna komma in. De gör så gärna det i ett samhälle som är anfrätt av nyliberalism och materialism. Ytterligare skäl att rösta bort den tankefiguren.
