Decemberöverenskommelsen mellan S, MP och alliansen förkortas ibland Decök, ibland DÖ. Det senare ger roligare rubriker. Det är en överenskommelse mellan sex partier om att låta det största blocket få igenom sin budget trots att man saknar majoritet.

Målet var att stoppa nyvalet.

Direkt efter beslutet rasade gammelmoderaterna mot det hela. Samtidigt menade Vänsterpartiet att de nu hade större möjlighet att få igenom sin politik. Löfven måste ha V:s godkännande för att budgeten ska komma från ”det största blocket” och förhandlings­läget är därmed gott. I teorin.

Men… det har det ju varit för V de flesta mandatperioder där S regerat.

Om DÖ kommer att gälla framöver så betyder det bara att V aktivt måste fälla budgeten för att alliansen ska kunna ta över. Och vem tror att V kommer hjälpa alliansen ta över regerandet med SD som stödparti?

V:s glädje verkar mer vara ett peppande internt än en seriös analys av läget.

För väldigt lite talar för att Löfven kommer driva vänsterpolitik i dagens riksdag.

Det räcker med att titta på de tre frågorna man är överens om att vara överens i. Pensionerna, försvaret och energifrågan. Det är högerpolitik där pensioner styrs av börsplaceringar, försvaret av nya vapensatsningar och energin av industrins behov. Migrations­politiken ska ju också ligga kvar och hittills har varken S eller MP gått emot de privatiseringar som genomförts av statliga bolag. Vill man få igenom vinstförbud eller annan reglering krävs överenskommelse över blocket, samma gäller bankregleringar eller en annan radikal klimatpolitik som går utöver det en budget styr.
Om S och MP vill skapa en helt annan skola räcker det inte med budgetbeslut. Detsamma gäller en annan politik kring trafiken eller sjukvården. Förbifart Stockholm kan till exempel inte stoppas så länge riksdags­majoriteten säger ”bygg”.

Det vi har framför oss riskerar därför vara en regering som gör så lite förändringar som möjligt för att undvika riksdagsnederlag i frågor utanför budgeten. Eller blocköverskridande beslut som ändrar på lagar och styrning men som då knappast kommer vara radikala.

För varför skulle borgare göra upp om något man är emot? Ändrade regler kring privat vård till exempel? Eller borttagen PPM?

Även om allianspartierna framöver kommer lägga varsin budget och därmed öppna för saköverenskommelser med Löfven så kommer det knappast bli vänsterut politiken går.

Men varför skriker då gammel­moderaterna så?

Och varför skriver Dagens Industri en ledare där man avvisar DÖ och kräver att alliansen istället gör upp med Löfven direkt i sakfrågorna eller tar makten och regerar med SD:s stöd?

Delar av näringslivet, liksom moderater av det klassiska slaget, är irriterade över att nyliberalismen inte ökat takten. Man vill ha mer avreglering, mer privatisering, mer skattesänkning för företag och är beredda att gå SD tillmötes i migrationsfrågan för att få igenom det.

De djupblå vill inte ha stiltje i politiken nu när de borgerliga har majoritet. För i grunden handlar det om hur man ser på SD:s ledning. För stora delar av borgerligheten – liksom för DI – är SD bara ett missnöjesparti kring invandring. För de rödgröna är SD:s ledning istället något mycket farligare, en nyfascistisk kraft som gömmer sina verkliga högernationalistiska projekt bakom invandringsmyter.

Ett parti som därför måste hållas borta från allt inflytande.

För S, MP och självklart V handlar DÖ därför om att allt är bättre än ett läge där SD får inflytande.

Men vad lämnar det här för utrymme åt grön vänsterpolitik?

Det positiva som kan ske före nästa val kommer utspela sig utanför riksdagen. Rörelser som pressar politiken och ställer om agendan kommer bli det viktiga.
Rörelser runt sakfrågor inom välfärd eller klimat eller jämställdhet.
Det enda som kan få riksdagen att till exempel stoppa vinster i välfärden är rasande medborgare och anställda som inte längre står ut.

Politiken måste bli rädd för att våga ta beslut.

Det är rörelsernas tid nu.