Bilden innehåller de element som främst betecknat svensk nationalism från 1900-talet och framåt: Natur, barn och djur. Svensken som synnerligen barn- och djurvänlig, i kontrast mot de onaturliga judarna och de rent grymma samerna (vilka var de självklara jämförelsepunkterna fram till ungefär mitten av 1900-talet) är en bärande pelare i 1900-talets nationalistiska skrifter som Georg Brandells ”Svensk Folkkaraktär” (1944). Den skymtar också i Gustav Sundbärgs bästsäljare ”Det svenska folklynnet” (1911). 

En nutida läsare häpnar över hur välbevarade de retoriska trådarna från Brandell och Sundbärg sträcker sig in i dagens högernationalistiska propaganda. Svensken är fortfarande en sällsynt ridderlig sort som värnar barn och djur (föga förvånande är ridderlighet enligt Sundbärg ”en egenskap, som norrmännen hafva ytterligt svårt att fatta”, och danskarna saknar såklart all naturkänsla). Problemet är att bara svensken är så godhjärtad och ödmjuk att han är försvarslös gentemot andra folkslag, som genast kommer att dra nytta av svenskens rättrådighet. Varje kontakt med främmande folk kommer därför att ske på den lättlurade svenskens bekostnad. Sundbärg slår fast att ”En svensk i våra dagar är den skyddslösaste varelse på jorden” och gnisslar tänder över skandinavismen, som ”har strandat på danskarnas ohöljda egoism, norrmännens liknöjdhet och svenskarnas oförmåga att taga ledningen”. 

De självömkande tongångarna om Sveriges värnlöshet gentemot främmande folks egennytta, skamlöshet och brutalitet är densamma som i Ebba Buschs och Jimmie Åkessons mer svulstiga tal. Skillnaden är egentligen bara att de främmande folken har bytts ut. De är inte längre danskar och norrmän utan illsluga EU-byråkrater och, framför allt, brutalt halalslaktande, barnagande muslimer.

Ursäkta utvikningen. Poängen var alltså att svensk nationalism i långt över ett sekel valt en civil, hemvävd inriktning där naturkärlek och omsorg om barn och djur intar en särställning. SD:s konton sprider gärna upprörande nyhetsnotiser om djurplågeri och överlåter åt kommentarsfältet att fastställa djurplågarens osvenskhet, samt kräver återkommande hårdare straff och djurrättspoliser. Snart sagt ingenting borde vara heligare än en kohage för KD och SD. Och snart sagt ingen borde vara heligare än Astrid Lindgren, som mer än någon annan skapat den estetik som samtidens barn- och djurnationalism hämtar sin propagandakraft ur (att sedan SD:s kärlek till Astrid Lindgren är en obesvarad sådan, som lett till mer än en skärmytsling mellan SD-politiker och Lindgrens efterlevande, är en annan sak). 

Ändå står KD och SD redo att riva upp den grönbeteslag som tillkom 1988 och symboliskt överräcktes av Ingvar Carlsson till Astrid Lindgren i 80-årsgåva. Den ger korna rätt till sex timmars grönbete varje dag under sommarhalvåret. Baserat på läckta uppgifter kommer Tidöpartiernas pågående lagöversyn att föreslå att den rivs. Många kor skulle då tillbringa dygnet runt, året om, under lysrörsbelysning och dö (nåja: dödas) utan att någonsin ha sett solen. Hur kan de nationalkonservativa planera ett sådant hugg i ryggen på allt det de själva menar är heligt?

Ja, Per-Anders Svärd, statsvetare som forskat inom fältet och betecknat fenomenet som ”djurskyddsnationalism”, skulle inte bli ett dugg förvånad. För det riktigt finurliga är hur djurskyddsnationalismen kan användas även som ett argument emot djurskydd. Häng med här: Just eftersom svenskar hyser ”en större medkänsla för djur än andra folk”, och eftersom det absolut inte ligger ”i svenskens lynne” att plåga djur behövs inte djurskyddslagar (sagda argument användes, har Svärd visat, för att söka förhindra en lag mot djurplågeri 1844 och en lag mot plågsamma djurförsök år 1900). Elegant, eller hur? Och snart kommer vi att få höra från dagens konservativa och nationalister varför beteslagen i själva verket är helt onödig, och varför kossorna rentav kan komma ut i hagarna ännu mer utan lagkrav. För dem räcker det ju strikt taget med en enda kohage med några riktigt fotogeniska kossor så att man få fina bilder till nästa valkampanj.