Ungefär var femte person i Sverige har någon form av funktionsnedsättning. Den vardag som de flesta andra tar för given är stängd för många av dem. Otillgänglig kollektivtrafik, otillgängliga byggnader och bristfällig information försvårar ofta möjligheten att välja skola och utbildning och att delta i arbets-, fritids- och kulturlivet. Detta skapar ett utanförskap för många människor i vårt land.
I 20 år har funktionshinderrörelsen kämpat för en lag som klassar otillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som diskriminering. I drygt två år har företrädare för funktionshinderorganisationerna demonstrerat utanför regeringskansliet i Rosenbad med krav på att en sådan lag ska införas. Den 14 juni 2012 beslutade en riksdagsmajoritet, under starkt motstånd från främst moderater och kristdemokrater, att en diskrimineringslag skulle stiftas.
Först den 3 mars 2014, 20 månader efter riksdagsbeslutet, lägger integrationsminister Erik Ullenhag (FP) fram en lagrådsremiss som innebär att den enskilde individen ska kunna ta upp otillgänglighet som brott mot diskrimineringslagen och kunna erhålla ersättning. Men lagen, som ska träda i kraft den 1 januari 2015, ger stort utrymme för undantag, avgränsningar och dispens, varför dess verkningsgrad kan ifrågasättas.
Diskrimineringslagen kommer att ha plan- och bygglagen som utgångspunkt. Det innebär att bristande tillgänglighet och användbarhet i studentbostäder, ungdomsbostäder och friggebodar inte kommer att kunna anmälas för diskriminering. Frågan om vad som är diskrimineringsgrund kommer att ställas mot vad som är praktiskt och ekonomiskt möjligt. Och direkt provocerande i lagförslaget är att alla småföretag med mindre än 10 anställda undantas. Med detta undantag kommer caféer och restauranger och stora delar av servicenäringen att vara undantagen och där tillåter man alltså även fortsatt diskriminering.
Som ett konkret exempel på vad denna begränsning kan få för konsekvenser kan nämnas att Region Skåne lagt ut distributionen av dosförpackad livsuppehållande medicin på ett privat företag, Svensk dos, med bas i Uppsala. Detta företag har i sin tur valt utlämningsställen som inte är tillgängliga för rullstolsburna och andra med begränsad rörelse- och synförmåga. Företag av den här typen har ofta bara ett fåtal anställda Så är fallet i till exempel Höganäs kommun där en tobaks- och spelbutik blivit utlämningsställe både för livsuppehållande medicin och postpaket trots att en hög entrétrappa utgör ett påtagligt hinder för många rörelsehindrade.
Det finns en annan märklig kuriositet med anknytning till Höganäs kommun, en rik och välmående nordvästskånsk kommun, vars borgerliga ledning aldrig varit särskilt intresserad av tillgänglighetsfrågor. Men när kommunens högste politiker, kommunalrådet Peter Kovacs (M) själv genom en halkolycka skadade foten och blev rullstolsburen blev det annat ljud i skällan. Lokalpressen inkallades och plåtade utanför ett kommunhus med flera tillgänglighetsproblem, problem som kommunanställda i flera år slagit larm om men som aldrig uppmärksammats förrän kommunalrådet, himself, drabbades.
Otillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är uppenbarligen ingen politisk hårdvara. Men det borde vara det. Att förebygga och motverka diskriminering är grundläggande i en demokrati. Det borde vara en självklarhet att funktionshinderpolitiken ska bygga på full delaktighet, jämlikhet och människors lika värde. Efter många års kamp har funktionshinderrörelsen med nu föreliggande lagförslag åtminstone fått ett formellt erkännande av att otillgänglighet är diskriminering. Men precis som den rock, som mäster skräddare utlovade av det lilla tygstycket i sagan, bara blev en tumme, så är det borgerliga aktstycket till diskrimineringslag, som efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen ser dagens ljus, inte mycket mer än en fingertutt.
Bengt Silfverstrand
