Plats: Lindesbergs bibliotek. Tidpunkt: cirka 10.00. Jag sätter mig vid ett tomt bord och stirrar sedan trött på en skärm i ett för stunden lönlöst försök att förstå mig på skriptspråket javascript. Vid bordet bredvid mig sitter en kvinna och läser. En man sätter sig vid samma bord. Han frågar vad klockan är. Efter sisådär 20 sekunder har de nödvändiga orden kommunicerats och båda vänder sig till sitt igen. Tystnad.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En man kommer in via entrén. Han sätter sig vid samma bord som mig. Det är en pensionär med svenskt påbrå av vad jag kan döma; kepsen och sportjackan doftar föreningsliv. Strax efteråt kommer en dam in. Hon annonserar sig tydligt, sätter sig vid oss och talar sedan lite med mannen i kepsen. Ytterligare en man med keps kommer in; svensktalande, i medelåldern, sätter sig vid samma bord som mig. En sista äldre herre styr även han skutan mot bordet som nu är fullt.
Det är sju personer i det lilla utrymmet med två bord. Jag och kvinnan vid det andra bordet var först. Min hud är ljus, hennes hud är mörk. Båda koncentrerade sig på sitt och båda var tysta. Fyra svensktalande människor med ljus hy sätter sig vid mig trots trängseln. Den sista mannen talar om något bråk som måste ha omnämnts på nyheterna. Han säger att det är ”hemskt hur det blir” i dagens samhälle. Underfundigt säger någon att det börjar bli ”lite internationellt”. Undertonen är tröttsamt bekant. Jag å andra sidan känner att stämningen blir lite väl ”nationell”. Jag packar ihop då jag har tid på vårdcentralen. På plats där, cirka en timme efter samtalet på biblioteket, och jag sitter ensam i en korridor. En kvinna sätter sig efter ett tag vid mig. Hon känner igen en annan kvinna och de börjar tala. De har liksom mig finskt påbrå och samtalet förs på detta tema.
Den ena kvinnan nämner att hon nu putsar upp finskan via en kurs. Vissa språkliga detaljer känner hon har blivit luddiga med tiden. De konstaterar att ”finska ansågs ju som fult förr” och att det kan förklara varför få lärde sig finska utanför hemmet. De beklagar orättvisan och att andra grupper tyvärr har tagit finnarnas tidigare plats. Ännu en stämning registreras men samtalet känns den här gången mer hoppfullt trots dess problematiska natur.
Läkaren ropar in mig. Först på hemvägen knyter jag ihop tråden på vårdcentralen med tråden på biblioteket. En surrealistisk känsla drar över mig då jag inser att båda trådarna egentligen kan ses som ändarna på en och samma tråd: strukturell diskriminering. Den siktar inte in sig på specifika individer. I stället drabbas hela grupper negativt av attityderna. Diskrimineringen behöver inte vara medveten för att få oss att förhålla oss till omvärlden på ett annat sätt än det vi annars skulle göra. I så hög grad anpassar den sig till samhällets sorl att en del hävdar att diskrimineringen inte finns alls.
En bot på detta är att göra som kvinnorna i korridoren. Att beskriva diskrimineringen, problematisera den och slutligen att göra något åt det hela. En kurs, en handling eller ett ord i taget.
