Ledare: Diskrimineringen fortsätter trots ny lag

Olle fick höra att han inte skulle få ta med sin lyft när han skulle åka till sina syskon och fira midsommar. En lyft som Olle måste ha för att kunna gör toalettbesök.

Det här är bara två av många aktuella fall där det sunda förnuftet inte har fått råda när beslut har fattats. 

Från och med 1 januari 2015 infördes bristande tillgänglighet som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen. Bristande tillgänglighet innebär att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att man inte har vidtagit skäliga åtgärder för tillgänglighet för att personen i fråga ska komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättning.

Trots många år av satsningar på att få bort hinder i samhället för personer med funktionsnedsättning tycker nära en av fyra att antalet hinder har blivit fler. Drygt sex av tio anser att hindren inte har minskat alls de senaste fem åren. Samtidigt anser endast 13 procent att de har goda möjligheter att påverka politiken i den kommun som de bor i. Detta visar en undersökning från Humana där över 900 brukare har deltagit.

För mig är detta ofattbart. Allt som oftast möter jag människor som inte kan var delaktiga i samhället på lika villkor. Hinder i samhället är inte bara synbara åtgärder som exempelvis ramper och handikapptoaletter. Tillgänglighet handlar också om möjligheterna att vara oberoende i alla slags situationer så långt detta är möjligt.

Thomas och Olle är bara två av många som drabbas av regelverk och riktlinjer som myndigheter har skapat. Ja, jag vet att det måste finnas något att hålla sig i när man fattar beslut, men vart tog det sunda förnuftet vägen och vem bestämmer vad tillgänglighet är för den enskilde?

Vad är det som gör att vi inte litar på människors förmåga att själva beskriva sina behov och sedan utgå från denna beskrivning när vi fattar beslut? Jag är övertygad om att människor med någon form av funktionsnedsättning inte ber om mer hjälp än vad nöden kräver. 

Att anmäla enligt nya diskrimineringslagen tycks heller inte vara någon framgångsrik väg. Thomas har provat och enligt DO är hans fall inte någon form av diskriminering. Man tror inte sina öron. Varför ska då bristande tillgänglighet finnas som skäl för diskriminering? Att inte kunna utföra sitt arbete fullt ut – är inte det en form av bristande tillgänglighet? Skapas nya lagar måste dessa också fungera i praktiken.

Med dessa två exempel och undersökningen som har gjorts av Humana blir jag starkt oroad av att vi går mot fler hinder i samhället i stället för färre. Det är dags för politiken att ompröva riktlinjer och regelverk och dessutom fatta beslut efter individuella behov (som socialtjänstlagen föreskriver). Människor med funktionsnedsättning är ingen homogen grupp. De är medmänniskor med olika behov och detta måste vi respektera för att vi alla ska kunna delta i samhället på lika villkor.