Rapporten visar att näringslivets direktörer i genomsnitt tjänar 54 industriarbetarlöner i månaden. Det är den största skillnaden hittills. Det handlar alltså om mer än 1,5 miljoner kronor mot 28 300 kronor, per månad!

Om vi i stället jämför lönen mellan ett vanligt yrke i hotell- och restaurangbranschen där man tjänar runt 20 000 kronor i månaden med dem som debatterar detta högljutt så blir skillnaden ännu större. En näringslivstopp tjänar 77 gånger mer. Då handlar det om 77 gånger mer än dem som jobbar heltid. Femtio procent av LO-medlemmarna, främst kvinnor, jobbar deltid.

Rapporten visar också att jämställdheten går mycket långsamt framåt i den ekonomiska makt-eliten. Före år 2000 fanns det inte någon kvinna i denna grupp och 2014 är enbart 2 av näringslivets 50 ledande chefer kvinnor, som mest har det under två år varit 3 kvinnor.

Det enda argument som hörs för de stigande lönerna för direktörerna är att de tack vare sina unika begåvningar antas vara aktörer på en internationell arbetsmarknad med höga löner. Undersökningar visar dock att bland de få externrekryteringar som har gjorts har endast en mindre del av vd:arna värvats från ett annat land och oftast kommer de från de andra nordiska länderna. I en närmare granskning framkommer att rekrytering av utländska medborgare övervägande har skett internt. Det handlar alltså inte om en global konkurrens. Det handlar om maktens män som vill ge varandra mer makt och mer pengar.

Debatten om sänkta lägstalöner kommer alltid från dem som tjänar mycket mer men aldrig reflekterar över sin egen lön i förhållande till dem de pratar om. Vi ser först jättelika skattesänkningar för dem med de högsta inkomsterna och nu pratar samma höginkomsttagare om att vi måste sänka lägstalönerna med 25–30 procent till en lön på cirka 15 000 kronor.

Det är viktigt att få upp nivån för dem med lägst löner till en anständig nivå. Har man ett heltidsjobb ska man kunna leva på sin lön utan bidrag.

Utvecklingen just nu är förskräcklig och den måste vända. Skillnaden mellan makteliten och arbetaren är ofantlig. Det finns ingen anledning att någon ska tjäna 77 gånger mer än en arbetare. Att lönen inte räcker hela månaden och att behöva välja mellan att köpa ett busskort och något annat och att tvingas säga nej när barnen vill åka på en utflykt med skolan om det innebär en avgift är en vardag som många, inte minst kvinnliga, arbetare lever i. Det är inte rimligt! Så som utvecklingen har gått är inte rätt väg att gå. Löneskillnaderna måste minska, människor ska inte behöva komplettera lön med bidrag. Alla ska kunna leva på sin lön.