Jag skämtar ibland om att personer jag håller av inte får avslöjas som svin; att jag då hellre lever i förnekelse. Det är kanske en godtagbar strategi när det rör kändisars eventuella brist på sympati, men knappast när det handlar om Benjamin Nethanyahu och misstänkta brott mot folkrätten.

Ändå verkar det vara något liknande som pågår i den höger som så ihärdigt försvarar den israeliska regeringen – en lojalitet som uppenbarligen får tyckare och politiker till höger att ge sig på internationella brottmålsdomstolen. 

USA gick som väntat till attack mot ICC efter beslutet om att utfärda en arresteringsorder mot Israels Benjamin Netanyahu och Yoav Gallant. Joe Biden kallade det ”skandalöst” och flera svenska röster har höjts i samma anda, medan en av de viktigaste – statsministerns – inte hörts alls. 

SvD:s ledarskribent Peter Wennblad menar att den israeliska militären visar ovanligt mycket hänsyn – de dödade barnen håller nog inte med – och att Sverige borde ”våga medverka till en kritisk diskussion om hur krigets lagar är utformade”. Jimmie Åkesson (SD) kallar beslutet “obegripligt” och kritiserar regeringens vaghet.

Det senare har vi gemensamt, men det jag efterlyser är ett ställningstagande i linje med internationell lag – inte ännu ett ställningstagande för Israel. Men utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) gav bara en undvikande kommentar i stil med ”Sverige stödjer ICC:s arbete”. 

Andra länder har varit modigare, och sagt rakt ut att de kommer att gripa Netanyahu om han besöker landet i fråga – eftersom det, kort och gott, är att upprätthålla sina åtaganden enligt internationell lag. Norge är ett exempel, Belgien ett annat, Nederländerna ett tredje.  

Anklagelserna mot Netanyahu och Gallant (och Hamas-ledaren Mohammed Dayf) handlar inte om enstaka småbrott, och beslut om arresteringsorder fattas inte lättvindigt. De är misstänkta för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. 

Det är vad statsminister Ulf Kristersson försvarar när han inte säger någonting alls.

Det är vad Malmer Stenergard försvarar när hon inte vågar vara rak i ryggen. Det är vad KD:s Alice Teodorescu Måwe försvarar när hon twittrar som en besatt om Israels förträfflighet. Det är vad statsminister Ulf Kristersson försvarar när han inte säger någonting alls. 

För statsministern har alltså, i skrivande stund, inte sagt ett ord om ICC:s arresteringsorder. Och han lär knappast göra det heller med tanke på Jimmie Åkessons tydliga åsikt, och Kristerssons benägenhet att underlåta sig SD-ledaren.

Netanyahus respons på arresteringsordern var, som alltid, att det handlar om antisemitism. Det urvattnar begreppet – antisemitismen är verklig och vedervärdig – och visar att Israel anser sig stå över ICC och internationell rätt. 

Men ingen är förvånad: Netanyahu har länge motarbetat alla som arbetar för fred. När man meddelade att FN:s generalsekreterare Antonio Guterres inte längre är välkommen i Israel var skälet att han skulle ha uppvisat ”antisemitiskt och anti-israeliskt beteende”. Det han gjort är att protestera mot Israels dödande av civila.

45 000 dödade människor tycker Peter Wennblad alltså är ”hänsynsfullt” av Israel. Samma hänsynsfulla regering arbetar aktivt för att försvåra för FN, begränsa matleveranser och inskränka medier – senast Haaretz, landets äldsta tidning, för att de har publicerat artiklar som “skadat staten Israels legitimitet och rätt till självförsvar”. 

Det är så mycket som pekar på att Netanyahu har fäst blicken vid ett mycket obehagligt mål och är beredd att offra allt på vägen dit. Med sådana ledare har vi inte råd med undvikande svar som att Sverige ”stödjer ICC:s arbete”. Vi måste ta ställning, i både ord och handling.

Hittills har vi misslyckats brutalt med det. Men jag vädjar till regeringen: våga inse att en person ni sett upp till faktiskt inte är god. Försök förstå att också demokratiskt valda ledare kan visa sig begå de mest fruktansvärda misstag. Det tar inte tillbaka de som redan dödats – men det kan rädda de som står näst på tur.