”Kampen för jämlikhet kommer att fortsätta i det tjugoförsta århundradet, baserat på minnet av tidigare strider. Om en historisk rörelse mot mer social, ekonomisk och politisk jämlikhet kunde äga rum i världen under de senaste århundradena, är det framförallt tack vare en serie uppror, revolutioner och omfattande politiska mobiliseringar. Detsamma kommer att ske i framtiden.”
Det där står mot slutet av den franske ekonomen Tomas Pikettys på svenska nyutkomna ”En kort historik om jämlikhet”. Anslaget i det där citatet är mäktigt, nästan högtidligt. Det är långsiktigt och det är på något sätt förtröstansfullt: Kampen fortsätter.
Jag läser boken när jag sitter och grubblar över vad det finns för hopp om svensk socialdemokrati och precis när jag läst de där hoppfulla orden ser jag att han intervjuas kort i Dagens Nyheter där han konstaterar följande om valförlusten:
”När socialdemokraterna slutar att beskatta svenska miljardärer, när partiet säger att det är för komplicerat med ekonomisk omfördelning, då säger partiet samtidigt att social rättvisa inte är möjligt.”
Det är alltså dit vi nu nått: Social rättvisa är inte möjligt. Pikettys ord faller tungt. Möjligt är på sin höjd att få en socialdemokratisk statsminister och det var ju trots allt inte så långt ifrån det under valrörelsen. Men till vad nytta hade det varit om ett regerande socialdemokratiskt parti i grunden ändå gett upp kampen för rättvisa, både därför att jämlikheten inte längre är central för rörelsens ledning och för att en S-regering tvingats kompromissa med något borgerligt parti?
Klockan är verkligen slagen, tiden är inne. Är det socialdemokratiska partiet berett att slå in på en annan väg än den man vandrat de senaste årtiondena? Än så länge pekar ingenting på det, i alla fall inte om man hör vad de ledande personerna säger. Jag hörde och såg den partipolitiska debatten i förra veckan och det mest slående i den var frånvaron av riktigt stark moralisk, politisk och ekonomisk opposition från Magdalena Anderssons sida.
Jag blev faktiskt nästan paff, fast jag borde vetat bättre. I en ganska omtalad intervju dagarna innan i Expressen hade hon också varit ytterst vag i kritiken av Tidöavtalet, trots de många direkt groteska inslag som finns där. Partiets valstrategi dröjer kvar – att betona kamp mot brottsligheten långt starkare än välfärd och jämlikhet.
Efter partiledardebatten, när jag klev ut ur riksdagshuset, råkade jag möta henne på gatan. Jodå, i likhet med större delen av väljarkåren gillar jag henne. Det är inte det. Men hon såg så märkligt liten ut där hon kom gående med två långa Säpovakter omkring sig och utan något otåligt pressuppbåd efter sig. Det första jag råkade säga till henne var att jag tyckte hon var alldeles för snäll mot den nya regeringen. Men faktum var att jag nästan tyckte synd om henne. Jag tog en selfie med henne.
Här är dilemmat för mig och många med mig som hör hemma på socialdemokratins vänsterkant: För åtminstone de närmsta tio åren och förmodligen ännu längre kommer det att vara helt avgörande för politikens utfall i alla de centrala frågorna – fördelningspolitik, integration, klimat – att socialdemokratin växer i styrka eller i vart fall inte försvagas svårt. Inga andra alternativ till den rådande högerkonservatismen existerar, hur mycket alla vänsterskribenter än hoppas på det. Vänsterpartiet kommer inte att bli så mycket större än det är och knappast heller Miljöpartiet. Och nya, riktigt snabbväxande partier lär inte uppstå.
Dilemmat består i att socialdemokratin är nödvändig men saknar all vitalitet, både som dagspolitiskt oppositionsparti och som långsiktig levererare av ett alternativ till det bestående.
Partiets ledning är fortfarande låst i 90-talets åtstramningsdogmer. Den är också genomsyrad av en vag längtan efter att vinna tillbaka de LO-medlemmar som gått till de högerextrema. Och visst, får man inte tillbaka fler av dem framöver så kommer detta land att sitta fast i den högerkonservativa buren för mycket lång tid framåt. Vänsterpartiet lär knappast vinna tillbaka några av de arbetarröster som gått förlorade och definitivt inte Miljöpartiet.
Från och med nu behöver det höras en formlig kanonad av radikala jämlikhets- och fördelningspolitiska reformförslag från den socialdemokratiska oppositionen. Det måste vara förslag som på allvar töjer på dagspolitikens ramar. Förslag som väcker ideologiska lidelser till liv. Kort sagt förslag som hos väljarna mynnar ut i en känsla av att rättvisa är möjligt.
I slutet av sin bok konstaterar Piketty att det är ”troligt att framtidens ideologiska motsättningar mer kommer att likna ett slag mellan olika former av socialism än det krig mellan olika kapitalismer som man ofta talar om”.