Medbestämmandelagen MBL kom. Oddsen jämnades ut något mellan arbetstagare och arbetsgivare. Fackföreningar fick ökad makt och mer inflytande. Men framför allt så blev det i och med MBL reglerat, i alla fall på pappret, att arbetsgivarna inte kunde göra vad de ville utan att låta arbetstagarna ha inflytande i frågorna först.
Idag är den svenska arbetsmarknadsmodellen troligtvis världens mest utvecklade och effektiva modell för att organisera arbetsmarknaden och skapa goda förutsättningar för både arbetstagare och näringsliv. Det är hela tanken med den - att främja stabilitet, ordning och lugn. I Sverige når vi konsensus. Vi kommer överens om saker. Parterna gör upp. Man förhandlar, överlägger, diskuterar och skakar hand. Vi bråkar inte. Strejker är ändå relativt ovanliga och på arbetsplatserna utövar man samverkan. Som likar! Demokratiskt och fint.
Jag snubblade över en gammal artikel, i en tidning för chefer, med tips för hur arbetsgivare kan hantera konflikter i personalstyrkan. Att sätta ned foten, markera att det är slutdiskuterat och att ta in en konsult för att lyssna på personalen var några av framgångsrecepten. Att bara kort och gott lyssna på de anställda var inte ett alternativ.
Så mycket för medbestämmande, samverkan och utjämnade odds.
Jag tänker sticka ut hakan lite här och säga att Sverige har problem med diktaturer. Och då pratar vi inte om de diktaturer som vi handlar med eller säljer vapen till, utan de som finns här – i landet. På arbetsmarknaden. Tusentals diktaturer. Där miljontals arbetstagare arbetar.
För några år sedan slog anställda på Volvo larm om att det rådde en ”tystnadens diktatur” på arbetsplatsen. En anställd hade skrivit ”en dag kvar av veckan på detta dårhus” på Facebook, i ren frustration, efter att han nekats ledighet från jobbet för att besöka sin dödssjuka mamma. Han fick sparken direkt och var inte välkommen tillbaka. Den som uttalat sig negativt om Volvo var inte välkommen längre, förklarade arbetsgivaren.
Anställda vittnade också om att de fått sluta men sedan blivit anställda igen, för att göra samma jobb – sina gamla jobb – men som bemanningsanställda. Då vågade ingen säga ifrån om dåliga villkor eller bristande arbetsmiljö.
”Det blir ett tystare Sverige”, kommenterade en uppgiven facklig företrädare. Inte bara på den arbetsplatsen.
Inom handeln och hotell- och restaurangbranschen är ungefär varannan anställd en anställd som inte har ett fast jobb att gå till. I stället får branschernas arbetstagare balansera runt på olika visstidsanställningar, i dagar, veckor, månader, år. Också i tjänstemannabranscher och i flera andra arbetarbranscher väller visstidsanställningar och bemanningsjobb in. Inom Kommunals område är så kallade nollkontrakt vardag. Anställningar alltså, men helt utan garanterade timmar.
Då gäller det att visa sig riktigt hungrig och duktig, så att timmarna ändå fortsätter att trilla in. Så att arbetsgivaren inte tar in någon annan istället. Och framför allt, precis som i exemplet med Volvo, så gäller det att hålla käften.
Ungdomar som kommer ut på arbetsmarknaden idag lär sig tidigt att på jobbet jobbar man tyst och bra och utan att ställa en massa krav. Den fackliga organiseringsgraden går nedåt. Nollkontrakt, visstider, lönepotter, sifferlösa avtal, deltider och arbetsgivare som allsmäktigt leder och fördelar arbetet lämnar inte så mycket utrymme för någon att ställa några krav ändå. För då blir man ju obekväm. Och en obekväm arbetare är snart lika med en arbetslös arbetare. Det råder ingen guldålder längre.
Artikeln i chefstidningen kulminerar i att det inte alltid går att nå konsensus på arbetsplatserna. ”Det är inte ens säkert att konsensus är bra för organisationen. På arbetsplatsen är det diktatur. Förhoppningsvis är chefen en upplyst despot som lyssnar.”
Meningarna summerar, även om det inte var poängen med artikeln, faktiskt väldigt träffsäkert hur läget är på arbetsmarknaden över lag. På arbetsplatserna råder diktatur. Arbetstagare kan bara hoppas på att arbetsgivaren, den upplysta despoten, lyssnar på dem. Respekterar dem.
Och nu, över 40 år efter att arbetsmarknaden ”demokratiserades” är det nog ändå dags att se saker för vad de är: oavsett försöken till demokrati har arbetsgivarna lyckats hålla fast vid diktaturerna, ändå.
