Ett bra tag nu har de ofattbart hjältemodiga protesterna mot den iranska regimen pågått. Hundratals döda, till och med dödade barn, och ett häpnadsväckande mod hos unga iranier – särskilt kvinnor – som reser sig mot mullorna och deras säkerhetsstyrkor. Det rör sig om de största protesterna sedan den islamska revolutionen 1979. Och the world is watching. Men finns det något hopp om att styret ger upp och kapitulerar? Det är vad varenda normal människa hoppas på och ibland tror jag det. Men jag fruktar lika ofta att det inte går så.
Även i Kina pågår stora och bland hårda protester mot det diktatoriska styret och det är just nu utlöst av regimens obegripligt drakoniska coronapolitik. Men även tidigare har protester och arbetarstrejker – ibland gigantiska med tiotusentals strejkande – här och var brutit ut i det väldiga landet.
Nyligen bröt en lägenhetsbrand ut i en kinesisk stad. Folk kunde inte ta sig ur den brinnande lägenheten därför att myndigheterna försökte stoppa dem på grund av nollcovidpolitiken. Studenter ropar nu i Shanghai att Xi Jinping måste bort och att det diktatoriska kommunistpartiet måste bort. Hela den kinesiska befolkningen tycks vara utled på de drakoniska pandemirestriktionerna. Men har de som protesterar någon chans?
Det som skrämmer vettet ur mig är de dåliga odds som upprorsmakare och demokratiförkämpar faktiskt ofta har i den moderna världen. Ja, jag skriver i ”den moderna” världen. Styrande auktoritära eliter och envåldshärskare har i mer eller mindre moderna samhällen nämligen tillgång till enorma maktresurser, resurser som auktoritära styren inte hade när demokratin bröt fram i västvärlden för 100–150 år sedan.
Nordkorea är det värsta exemplet. En fullkomligt förryckt despoti, som härskar över ett utfattigt, ekonomiskt efterblivet och ofta svältande land, sitter på det moderna samhällets alla teknologiska resurser – medier, avancerade vapen, propaganda, statens närvaro in i minsta samhällscell. För bara ett sekel sedan var varje samhälle på många sätt långt mer decentraliserat. Det var svårare för auktoritära regimer att nå in i varje hörn, varje vrå, av samhället. Nu har de mycket större möjligheter att göra det.
Sedan Ryssland startade aggressionen mot Ukraina har många av oss gått och väntat på att vanliga ryssar ska klara av att och våga protestera mot den galna krigföringen. Men de som hjältemodigt försöker grips och fängslas. Vanliga ryssar verkar bita ihop och hålla tyst, trots att krigströttheten med all sannolikhet växer för varje dag. Och det är knappast särskilt svårt att förstå dem. Minsta tecken på opposition slås ner. Det räcker med att stå med en vit papperslapp på ett torg för att polisen ska gripa dem.
Men det är en grym paradox: När ett samhälle moderniseras, eller i vart fall när en styrande auktoritär elit har tillgång till det moderna samhällets teknologiska och andra maktresurser, då är det just det moderna som riskerar att stoppa demokratiska uppror.
Ta ett fattigt land som Myanmar. Efter militärkuppen 2021 förföljs och mördas demokratiförkämpar. Det kusliga är att det alltså sitter ett antal generaler vid makten, med en fruktansvärt begränsad och antimodern uppfattning av precis allt, men som likväl har tillgång till det moderna samhällets överlägsna maktteknologi.
Läget i Hongkong är ett nedslående exempel. En vital och självuppoffrande protesrörelse från upprörda människor, i synnerhet unga, rann ut i sanden därför att en stormakt med alla sina resurser lutar sig över det som nyss var en demokrati.
Det går verkligen en auktoritär, antidemokratisk våg genom världen, även som bekant i Europa. Men det är inte medeltida furstar med begränsade teknologiska och mediala resurser som går i spetsen för dem. Det är styrande eliter med tillgång till statliga media, kontroll över medborgarna, elektronisk övervakning, vapenresurser och ofta närvaro i varje skrymsle av samhället. Många av dessa stater – i synnerhet Kina men också Ryssland – är i strikt ekonomisk mening dessutom direkt nyliberala med noll makt för löntagarna, men med en fruktansvärd auktoritär överbyggnad.
Är det således nattsvart pessimism som gäller? Med tanke på att eliterna i politik och näringsliv även i demokratiska länder har så svårt att lämna den fossila världen trots en skenande klimatkris, kan pessimismen tyckas självklar. Det är den förstås inte.
I längden går det inte att få ett samhälle att fungera om till slut ingen tillit finns till de styrande.
Och det finns ljuspunkter: Jair Bolsonaro förlorade presidentvalet i Brasilien och Donald Trump kan möjligen vara på väg att mista kontrollen över det republikanska partiet.
Och det är en annan sak också: Idéerna om frihet och jämlikhet är inte fraser, de är tankefigurer som verkar i snart sagt varje människas medvetande i den moderna världen. Såväl Vlaidmir Putin som Xi Jinping känner till dessa idéer och de fruktar dem. Mullorna i Iran och kanske till och med Kim Jong-Un i Nordkorea vet om dessa idéer – och det gör dem desperata.
