BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag minns min väns ord för några år sedan när vi båda var studenter i Uppsala, det fanns något alarmistiskt i tonfallet. Som så ofta när man pratar om medicinsk behandling av psykisk ohälsa.
Någon färsk statistik över att Uppsalaborna skulle äta mest antidepressiv medicin i Sverige kan jag inte hitta, däremot verkar vi placera oss högt. I statistik från e-hälsomyndigheten från tidigare i år är Uppsala län nummer tre på listan över flest så kallade "definierade dygnsdoser" per 1 000 invånare, och en bit över rikssnittet.
Det kan tyckas konstigt. I Uppsala är utbildningsnivån generellt hög och arbetslösheten låg, och att vara högutbildad och ha arbete är faktorer som skyddar mot psykisk ohälsa. Så hur hänger det här ihop?
Jag kan bara spekulera, men min högst subjektiva upplevelse är att stigmat när det gäller att söka hjälp för och prata om psykisk ohälsa faktiskt börjar bli mindre. Vi har vant oss vid att kändisar och tv-personligheter öppet pratar om sina psykiska sjukdomar, från adhd till bipolär sjukdom till ångest och depression. "Diagnoshysteri" muttrar några, men om det får fler att komma över stigmat så varför inte? Att fler söker hjälp kan aldrig vara negativt, vare sig det resulterar i en medicinsk behandling eller inte. Och om fler söker hjälp borde de som behöver medicin kunna identifieras i högre utsträckning.
Människor som mår dåligt kommer alltid att söka lindring på ett eller annat sätt. Kanske gör fler doser medicin att färre självmedicinerar? Att färre skadar sig själva? Eller den yttersta konsekvensen av psykisk sjukdom, begår självmord?
Faktum är att självmordstalen går ner i alla åldersgrupper utom bland de riktigt unga. Och även om psykisk ohälsa bland unga är ett stort och ökande samhällsproblem har alkoholkonsumtionen bland unga gått ner de senaste åren.
Det är inte bara antidepressiv medicin som ofta avhandlas i moraliserande termer. Ta bara relationer, att Sverige har internationellt sett många skilsmässor och singelhushåll lyfts ofta fram med rynkade pannor. Men vad betyder det egentligen? Kanske bara att färre stannar i dåliga relationer.
I dagarna börjar tusentals nya studenter på Uppsala universitets olika kurser och utbildningar. Oavsett om man studerar ett kort tag eller en längre utbildning så kommer de flesta att minnas sin studenttid som rolig men också delvis ångestfylld. Kanske på grund av kraven eller ovissheten inför framtiden. Kanske för att man har en kemisk obalans av signalsubstanser i hjärnan. Kanske en kombination. Några av dem kommer att söka hjälp och ytterligare några kommer att börja medicinera. Och det är okej. Lika okej som att en diabetiker behöver insulin eller en person med reumatism smärtlindring. Och det är med psykofarmaka som all annan medicin, kanske behövs den bara en kortare period i livet. Kanske behövs den långsiktigt. Behandling av psykisk ohälsa förutsätter dock att det finns adekvat hjälp att få. Som tidigare uppdagats finns stora brister hos psykiatrin i Uppsala. Lidande människor har fått vänta år på behandling och i vissa fall tagit livet av sig i brist på hjälp. Massuppsägningar och läkarbrist verkar vara vardag i en del av vården där utbudet uppenbarligen inte matchar behoven. Sprickan i samhällets syn på somatisk respektive psykisk sjukdom kan knappast bli tydligare.
De med psykisk sjukdom behöver, precis som andra sjuka – behandling.
Och att Uppsala län i dagsläget är i topp tre över antidepressiv medicin betyder inte att invånarna mår tredje sämst i Sverige. Det kanske faktiskt är tvärtom.
