Det är en obeskrivlig skam att se detta spelas ut.
Johan Pehrson (L) dras till Jimmie Åkesson eftersom de båda ”skär sig som olja och vatten mot socialismen”. Ebba Busch (KD): ”Jimmie är i högform!”. Ulf Kristersson (M) tycker att en hyllning är på sin plats: ”Inget annat parti har som Sverigedemokraterna – i stark motvind – stått upp för att vi inte kan öka invandringen, om vi ska ha en chans att klara integrationen”.
Alla hittar sina skäl. Alla skriver sin egen historia just nu, det som kommer att bli deras arv, om hur de tre tillsammans beslutade att konservativa och liberaler den 11 september 2022 är redo att färga regeringen brun, och därmed Sverige.
De gör det för makten. De gör det också för att ingen kan leka med SD, eller konkurrera med SD, och komma ut intakt på andra sidan. Deras smuts blir din smuts. Deras politik blir din politik.
Nästa gång som partisekreterare Richard Jomshof hotar miljoner svenskar med att de egentligen inte alls är svenskar – ”det svenska folket har släktskap med de människor som tog Sverige i besittning när inlandsisen drog sig undan” – ger Kristersson, Busch och Pehrson hans ord mening och tyngd.
Deras ansvar, deras skuld.
Så även tunnelbanan som rullar genom Stockholm, en blåsippans mardröm, en skymf mot stadens befolkning, en förgiftad hälsning till så många att de inte är välkomna.
SD hade aldrig vågat om saker och ting stod och vägde, om de inte fullt ut var övertygade om att den blåbruna koalitionen saknar villkor, saknar dessa röda linjer som nämns men inte syns. SD trollar sina nya vänner. Behandlar dem som dörrmattor.
Vid det här laget har nog alla sett hur partiet följde upp reklamköpet. Först SD-stämpla ett helt tåg, insida och utsida. Därefter trollar man först den ängsliga motparten, SL, som sålt reklamytan, styrda av regelverk som ska garantera yttrandefrihet och att alla partier behandlas likadant så länge de inte uppenbart bryter mot några lagar.
”Välkommen ombord på segertåget”, står det skrivet. Men egentligen är budskapet ett annat, exkluderande, brutalare. Och det släpper SD först när tåget redan går. Trollningens andra fas.
Tobias Andersson, ordförande för ungdomsförbundet Ungsvenskarna och rättspolitisk talesperson, twittrar:
Hans agerande är sanktionerat. Partiet sprider omedelbart vidare.
Är det nu något djupt liggande vaknar hos M, KD och L?
Är det nu de får nog?
Jag observerar en KD-ledamot reagera, en M-ledamot, en L-ledamot. Ungdomsförbundare. Någon EU-parlamentariker. L:s partisekreterare. Kringorganisationer. Noteras. Det minsta man kan begära av anständighet. Men den finns i alla fall där, den uttrycks offentligt. En gnutta motstånd. Men annars tystnad.
Till sist pressar Expressen fram ett fördömande ur Johan Pehrson, i samband med tisdagens partiledardebatt.
”Det är tragiskt att se”, säger Pehrson.
”Han (Andersson) borde skämmas som riksdagsledamot.”
Men ja, mer kommer inte. Partierna får alls inte nog. Partierna gör inte det här till något som är större, allvarligare än en enskild individ som glömt att läsa vitboken. Borgerligheten fortsätter samarbeta med SD. Borgerligheten blundar. Igen.
Eller ser de, förstår de – men har slutat känna, sista förnimmelsen bortspolad av screenings och språktester och anklagelser om att förorten är kognitivt oförmögen att skydda sig själv under en pandemi?
Känna att rasism är fel.
Känna att det är helt vansinnigt och förvildat att hota huvudstadens resenärer med etnisk rensning om de råkar ha sitt ursprung i Kabul eller Mogadishu eller Bagdad snarare än i Sigtuna, Örebro eller Uppsala.
Jag vet inte.
Jag vet ärligt talat inte vad som är kvar av M, KD och L.
Kanske bara en kuvös.
I vilken en nöjd, bekräftad Jimmie Åkesson väntar ut sista veckorna till valet.
Hans smuts, deras smuts.
Detta oerhörda ska vi aldrig förlåta.
