Med djup förundran har vi de senaste åren betraktat amerikansk politik. Hur är det möjligt att maktstriderna på den politiska parnassen då och då kan försätta hela landet i ekonomiskt undantagstillstånd? Är det Obama som inte kan konsten att kompromissa? Eller republikanerna som förvandlats till fundamentalister? Är motsättningarna mellan ideologierna nu så stora att de inte längre ryms inom idén om ”det allmänna bästa”? Går makten att lägga krokben för de andra framför landets väl?
Det är en sjuka som nu tycks ha drabbat Sverige. När politiken gestaltas som ett spel som ”bedöms” av de symbiotiska, politiska journalisterna förvandlas en hel del politiker till Idol-deltagare, som vill vinna utifrån sin torgförda spelplan; jagets och de egnas seger är viktigare än kompromisser och landets välfärd.
En gång frågade André Malraux, författare och kulturminister under de Gaulle, en katolsk präst, som i femton år ägnat sig åt att ta emot bikt: ”Vad har all denna bikt lärt dig om människorna?” Patern svarade: ”Det finns inga vuxna människor!”
Jag tänkte på denna biktfaders svar när jag i måndags på DN:s ledarsida läste följande: ”Miljöpartiet håller fortfarande på att fundera över om det är värt att bli vuxen.” Att bli vuxen är enligt DN att acceptera nya motorvägar, bevara Bromma flygplats och acceptera det slags tillväxt vi har idag. Nyss hade alliansen tågat ut från ett möte i den blocköverskridande pensionsgruppen eftersom MP bjudits in. De gröna får inte vara med eftersom de anses som tillväxtfientliga. Alliansens uttåg påminde mig om den dag då Sverigedemokraterna 2010 lämnade Storkyrkan när biskop Eva Brunne från predikstolen vågade tala om främlingsfientlighet, på samma sätt som (delar av) MP vågar ifrågasätta dagens tillväxtideologi.
I mina ögon är att ”vara vuxen” idag knappast en personlig egenskap, utan förmågan att acceptera sanningen, hur kontraproduktiv den än är för ens eget behagliga liv eller den politiska makten: Att planeten är på väg att gå åt fanders och att det krävs åtgärder, som (ännu) inte ger vare sig tillräckligt många röster eller tillräckligt stor makt för att förändra världen. MP bildades och tog på sig den uppgiften, inringade behovet av sådana politiska företrädare. Men nu när det gäller vacklar de, styrda av vad som verkligen är den tredje statsmakten, stormedierna, som redan lyckats stajla om Fridolin och Romson, språkrören, som hela tiden verkar oroa sig för utfallet i de gravt styrda stormedierna. De borde lära sig av Gandhi: ”Det är bättre att kämpa än att vara rädd.”
När DN:s ledarsida, som jag betraktar som nästan outhärdligt naiv, småbarn, ovuxna, som tilldelats politisk makt av sina ägare därför att deras ståndpunkter i till exempel klimatfrågan gagnar ägarna, tar sig för att predika för MP vad det innebär att vara vuxen tycker jag att det är en blandning av Orwell och Monty Python. Inte blinda som leder blinda, eller kanske just det, eller ännu inte vuxna som försöker leda in osäkra nymaktspolitiker på den rätta vägen.
Verkligheten är så mycket större än de maktspelare som påstår sig företräda oss. Liksom den; verkligheten. Ibland, ofta, tänker jag att vi inte längre behöver några ”ledare”, att själva ledandet alltid korrumperar, att vi måste skapa en demokrati som frigör oss från det politiska/mediala maktspelet. Anarkasocialismen är en intressant utväg.
För det allmänna bästa hade de, politikerna, för länge sedan kunnat kompromissa istället för att på amerikanskt vis lägga krokben för varandra i denna politiska realitysåpa. Deras agerande, i samspel med det mediala kommentariatet anstår oss inte, som Edith Södergran en gång skrev: ”Det anstår oss inte att göra oss mindre än vi är.”
Men just nu gör väljarkåren sig liten, avvaktar politiska beslut, lämnar över ansvaret till maktspelarna. Jag är inte ”för” att Socialdemokraterna samspelar med de borgerliga, men jag föredrar det framför att SD tilldelas denna politiska maktposition. 1965 skrev Malraux: ”Socialdemokraterna är ett liberalt parti med en marxistisk vokabulär.” Det borde de borgerliga ha fattat. Allt har sin tid. Just nu gäller det att inte låta sig styras av protofascisterna i SD. Då är otänkbara kompromisser plötsligt tänkbara.
SD gav sig inte, de tänker försöka fälla regeringen och de har visat på sin maktposition, fast 87 procent av människorna i Sverige inte röstat på dem. Jag tänker på Lena Sundströms briljanta analys: att medier gestaltar lärare och elever som vänder ryggen åt SD, som ”odemokratiska”. Att hävda alla människors lika värde i opposition mot SD, nu och här, har förvandlats till odemokratiskt.
”Jag är en främling i detta land”, skrev Gunnar Ekelöf och fortsatte: ”men detta land är ingen främling i mig.” Men nu är också ”detta land” en främling i mig. Både allians och sverigedemokrater har sagt att de vill bli av med Miljöpartiet i regeringen och MP vågar inte hävda sina positioner fullt ut. Vuxenheten, modet att inse att vi måste agera totalmodigt för att rädda planeten – och våra flyende medmänniskor – är en abstrakt stjärna, som svävar högt ovanför oss. Som patern sa: ”Det finns inga vuxna människor!”
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
