Amerikansk politik är visserligen långt svårare att översätta till icke-amerikanska sammanhang än vad man kan tro. Joe Biden och Kamala Harris måste i ett svenskt sammanhang snarare liknas vid två normalt borgerliga mittenpolitiker och den glädje jag känner inför deras seger är synnerligen relativ, särskilt som de nu ska leda en världsmakt med ständiga imperialistiska ambitioner.

En avgörande fråga de närmaste åren i det demokratiska partiet är dessutom om partiet vågar släppa fram sina yngre, mer vänsterbetonade röster eller om partiet, för att ”ena Amerika”, snarare rör sig så mycket åt höger att de visioner som en Bernie Sanders eller en Alexandria Ocasio-Cortez hyser i själva verket marginaliseras. Det är inget osannolikt scenario. Men sker det blir det förödande för Demokraternas utsikter inför nästa val.

Trots alla olikheter finns det ändå lärdomar att dra av de gångna Trumpåren. Jag ser ju den eran, har gjort det hela tiden, inte som början på något nytt skeende i politiken. Jag ser denna era som slutet på något, den skandalösa kulmen på en lång historia av marknadsliberal omdaning av det amerikanska samhället (och de flesta länder i västvärlden).

Donald Trump var naturligtvis i första hand inte alls en ideologisk nyliberal, även om han gärna avreglerade och sänkte skatter. Men hans högerpopulism och konservatism red på den enorma otrygghet som årtionden av marknadsliberal omdaning orsakat i USA. Först slås samhället sönder, därefter anländer konservatism och högerpopulism för att läka skadorna – och det läker alltid fel, därför att högerpopulismen aldrig väljer att bekämpa klassamhället själva kärna, utan snarare exploaterar symtomen på detta klassamhälle.

”Jag säger till folk vad de behöver och vad de förtjänar att höra”, utropade Donald Trump i sin spökskrivna ”Great again – how to fix our crippled America” och dem han talade till är de som känner att de saknar röst i politiken. Ändå var det aldrig så att någon majoritet av vit arbetarklass unisont lade sin röst på Trump 2016 – men tillräckligt många gjorde det för att det republikanska partiet skulle ta hem segern.

Han talade till ett USA som på kort tid upplevt två enorma trauman: Finanskraschen 2008 som raserade livet för miljoner människor utan att de ansvariga bankerna ställdes till svars – och den militant konservativa våg som Tea Party rörelsen stod för och som lamslog allt politiskt tänkande i landet och fick massor av människor att bokstavligen hata politiker.

Vilka är då de viktigaste lärdomarna av denna Trumpera? För det första just detta att arbetarklassväljare ännu avgör val. När många i den vita arbetarklassen nu återvände till Demokraterna lade det grunden till Bidens seger. Det där är en lärdom som gäller de flesta västländer, inte minst Sverige. Det enkla men dystra faktum som omdefinierat all svensk politik de senaste tio åren är flödet av S-väljare med arbetarursprung till Sverigedemokraterna. Det går inte att komma förbi detta förödande faktum.

Ytterst har det att göra med både en avtagande förmåga till fördelningspolitik från socialdemokratins sida och med en i det närmaste total ideologisk utarmning.

Okej, det har med migrationspolitiken också att göra, men knappast primärt, ty när de solidariska visionerna försvagas väller de osolidariska in.  

Den andra lärdomen av Trumperan kan framstå som nästan ett slags språkfråga. Trump talade på ett annat sätt än någon etablerad politiker gjorde. Han lät inte som en politiker och även om han tillhörde en extremt bortskämd ekonomisk elit, uppfattade många väljare honom som någon som kom in från sidan. I mångas öron lät han som kommen ur en annan verklighet än de övriga amerikanska toppolitikernas.

Men det där är ingen språkfråga. Trumps annorlunda språk – ofta vidrigt, sexistiskt, rasistiskt – borde lära oss alla något annat: Att nya röster, nya tonfall måste in i politiken.

Länge var svensk politik väldigt folklig. Ur stora folkrörelser klev alla möjliga slags människor fram och började syssla med politik. Ta fenomenet Gunnar Sträng. Mycket av hans popularitet kom från hans helt avvikande sätt att tala och prata, på en gång både djupt folkligt och underligt akademiskt. Detsamma kan sägas om Torbjörn Fälldin.

I mer än ett halvsekel kännetecknades svensk politik av att människor kom in från sidan eller underifrån och uttryckte sig på ett annat sätt än de politiska eliterna tidigare gjort. Idag talar nästan alla politiker samma medelklasslingo. Och närapå hela den politiska kommentariatsindustrin präglas av språket och erfarenheterna hos en extremt entonig medelklass.

Det är bara att sätta sig på ett café i Vansbro eller Farsta och lyssna: Politikens och vanligt folks språkvärldar är faktiskt helt separerade.  

Jag är alltid optimistisk. Trump är (mer eller mindre) borta. Det finns en sorts grundläggande anständighet, den som Biden står för, som går hem hos en majoritet.

Detta är slutet på en epok.

Det svåra är att formulera början på en ny.