I tv-serien The Bear finns ett avsnitt om hur karaktären Tina hamnade på restaurangen som serien kretsar kring. Det är ett avsnitt om arbetslöshet. Om hur Tina blir uppsagd från sitt tidigare jobb och går sönder, ekonomiskt och mentalt.
Men hon fortsätter. Hon söker jobb efter jobb efter jobb. Fortsätter lite till, och sedan lite till. Det är något helt annat än den bild politiker gärna målar upp av arbetssökande: att de är bortskämda, lata, petiga.
Till skillnad från den dominerande bilden – att det är lyxigt att slippa jobba, att bidragen är generösa, och så vidare – får vi se en människa som lider. Hur kan det perspektivet få ta så lite plats?
När finansminister Elisabeth Svantesson (M) intervjuades i SVT om den höga arbetslösheten levererade hon ett ytterst ideologiskt svar. Inte ens på den raka frågan ”vad ska regeringen göra åt arbetslösheten?” presenterade hon några politiska lösningar. Folk är ju bara lata, herregud!
De enda åtgärder hon kunde få ur sig var, som alltid, högre krav på arbetslösa och lite mer ansträngning från den som söker jobb. Så skönt det måste vara att ha en sådan syn på samhället, på politik: att hundratusentals arbetslösa bara beror på dålig disciplin, inte på dålig politik.
Det blev en påminnelse om att ”Sveriges nya arbetarparti” snarare är Sveriges mest arbetarfientliga parti. För Elisabeth Svantesson och hennes regeringsvänner är arbetslöshet inget strukturellt problem, utan ett individuellt. Arbetslösa är bortskämda, lata, petiga.
Fanny Jönsson på Aftonbladet Ledare satte fingret på en sak i en text för ett tag sedan, nämligen att politik bara är ord för de välbemedlade, men något ytterst verkligt för de som lever på marginalen. För Svantesson är bidrag ett ord, och det klingar dåligt. För bidragstagare finns inget utrymme för sådana resonemang. Bidrag är överlevnad.
När jag besökte min hemstad under jul träffade jag släktingar för vilka politik är något högst verkligt. En av dem påpekade hur tuff julen är eftersom lönen kommer så nära inpå. En annan, som är kroniskt sjuk, pratade om ångesten inför den nu införda höjningen av gränsen för högkostnadsskydd för mediciner.
Och så har vi de som inte ens har ett jobb. Över 400 000 svenskar är arbetslösa. Jag kan bara föreställa mig ångesten – jag har haft turen att aldrig vara långtidsarbetslös – som det innebär att inte ha en lön, eller den sviktande självkänslan efter ännu ett avslag på en jobbansökan.
Jag tänker på Tina. Som var allt annat än bortskämd, lat och petig – men ändå fick avslag på jobb efter jobb. Jag tänker på mina släktingar, som har jobb, och som är motsatsen till bortskämda, lata, petiga – men ändå har en klump i magen när de ska handla mat och medicin.
Varför finns det ingen politik för dem?
Och det är inte bara politikerna som sprider bilden av att det är upp till var och en att klara ekonomin. Även ekonomer är bra på att kommunicera att det är individens ansvar, ofta med en ton som påminner om Pernilla Wahlgrens spartips att be om lite tunnare salamiskivor i charken.
Till SVT ger SEB-ekonomen Américo Fernández det besynnerliga tipset ”allmänt köpstopp”, som han tycker ska innefatta inte bara kläder och inredning, utan också – håll i er – nu: mat. Ska folk som har snålt med pengar alltså sluta äta?
Swedbanks ekonom Arturo Arques ger det plågsamt verklighetsfrånvända tipset att ”skippa latten på väg till jobbet”. Jag tänker återigen på mina släktingar, som inte passerar någon kafékedja på väg till jobbet, och vars ekonomi aldrig haft utrymme för en daglig latte för 50 spänn.
Jag är ingen arbetsmarknadsexpert, men jag vet tillräckligt mycket för att förstå att hårdare krav på redan pressade människor inte mirakulöst kommer att skapa fler jobb. Och jag vet att politik är att prioritera – och att vi kan prioritera att hjälpa ekonomiskt utsatta människor istället för ekonomiskt bemedlade människor.
Kanske är det önsketänkande från såväl politikerna som ekonomerna, att det är så enkelt som att befolkningen själva sitter på lösningen på arbetslösheten och inflationen och gud vet vad. Då slipper ju såväl regeringen som bankerna ta något större ansvar. Det räcker att sitta i tv och be folk att försöka lite hårdare.
