BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Moderaternas nya partitopp hade förvisso hoppats att utspelet skulle ge positivt utslag i opinionsmätningarna. Det blev som vi vet tvärtom. Skaran röstberedda krympte, och i stället var det Centerpartiet som ökade. Där hade Annie Lööf förklarat att hon inte ville ta i SD med tång.
För alla valstrateger liksom för de allra flesta politiska kommentatorer är sådana förändringar centrala. För dem framstår politiken främst som ett spel där insatserna är olika taktiska förslag och vinsterna eller förlusterna förändringar i partisympatier.
Mindre är det tal om innehållet i utspelen, annat än i mycket ytlig mening. Efter tusen kommentarer kan man till sist otåligt fråga sig: Hur många har verkligen läst Kinberg Batras artikel? Har de annat än skummat den och stannat upp först när det kommit till Moderatledarens ord om det tänkta stödet från SD? Detta förslag har i sin tur väckt en enda fråga: Handlar detta enbart om taktiskt närmande till SD eller också ett faktiskt?
Det är lätt att förstå att de som ständigt läser politiska texter skummar igenom de inledande styckena om de växande klyftorna och det växande ”utanförskapet” i Sverige med ett trött igenkännande. Så där har Moderatledare sagt så länge, och deras lösning har varit densamma: fler måste jobba.
Läser man alltför snabbt lägger man inte märke till de komiska höjdpunkterna i denna salvelsefulla artikel. Till exempel utrop som dessa: ”Vi moderater vill att hela Sverige ska jobba. Nu” eller ”Var och en som går till jobbet varje morgon bär upp vårt land och vår välfärd”. Det är den typen av meningar som gamle Falstaff, fakir gjorde till åtlöje för mycket mer än 100 år sedan, i ett annat Sverige men ett Sverige där det också fanns en höger som gärna serverade moralkakor till folket.
Först efter dessa positionsbestämningar kommer Kinberg Batras konkretare förslag. Det första uttalas bara halvvägs: ”en ny anställningsform” som får de många utan jobb in i arbetsgemenskapens värme. Bara den insatta vet att denna nya anställningsform innebär väsentligt lägre löner. Denna obehaglighet skyndar Kinberg Batra förbi och lockar i stället med Moderaternas vanliga löfte till de arbetande: lägre skatter! En 500-lapp mer i plånboken, ja 1 000 för dem ”med lägst inkomster”.
Men vad nu? undrar den eftertänksamma – dessa 1 000 kronor måste ju framför allt gälla dem med den ”nya anställningsformen”? Först lägre lön och sedan 1 000 kronor extra! Hur går detta ihop?
Trots skattesänkningarna är det mycket som enligt Moderatledaren ska bekostas med allmänna medel. Fler poliser, förstås, och mer kunskap i skolan, längre skoldagar, fler lärare, särskilt för de elever som ”mest behöver hjälp”. Samt mer till sjukvården.
Men inga miljöskatter på bilar, lastbilar och flyg!
Nej, detta går inte ihop, i synnerhet som man vet att Moderaterna också vill satsa många nya miljarder på försvaret.
Allra viktigastt är det som inte sägs i artikeln. Anledningen till att klyftorna vidgas i Sverige är inte främst de arbetslösa utan de alltmer svindlande topplönerna och de alltmer omåttliga förmögenheterna. Men inte ett ord sägs om bankernas övervinster, skatteflykten till Panama och Cayman-öarna eller de så kallade välfärdsföretagens alltmer glupande hunger på skattepengar. Det enda man får veta är att också dessa människor ska få 500 mer i plånboken. Så glada de kommer att bli!
De avslutande tiraderna om stödet från SD ter sig i jämförelse som bisaker. Men det är dessa bisaker som kommentatorerna har sett.
De borde ta politikernas utspel på större allvar.
