Förra veckan skrev 727 primärvårdsläkare ett upprop på Dagens Nyheters debattsida om en kollapsande primärvård. Reaktionerna på uppropet har låtit vänta på sig. Lite som om de ropade ut i ett vakuum.
Sverige är ett av de länder i Europa som har lägst andel läkare i primärvården, och en förhållandevis låg andel av sjukvårdsbudgeten satsas på första linjens vård, trots att den är livsviktig. I primärvården upptäcks exempelvis omkring 70 procent av cancerfallen.
Men, skriver läkarna, kollegorna slutar eller blir sjukskrivna till följd av en allt större arbetsbörda. Läkare har sett sin arbetsmiljö försämras sedan millennieskiftet och inflytandet över arbetssituationen har minskat, såväl gällande arbetstakten, uppläggningen av arbetet som när olika arbetsuppgifter ska utföras. Det visar SCB:s stora arbetsmiljöundersökning. Och läkarna är inte ensamma.
Vi har sett flera protestaktioner och nödrop från anställda i den offentligfinansierade sektorn, de senaste åren. Vi har sett kollektiva uppsägningar där sjuksköterskor i grupp lämnat dysfunktionella vårdavdelningar, vi har sett förskolepersonal höja rösten i förskoleupproret och barnmorskor larma om personalflykt och arbetsmiljöbrister. Sjuksköterskor har demonstrerat i entrén på Nya Karolinska sjukhuset i protest emot hanteringen av det rekorddyra och misslyckade sjukhusbygget.
Det vi ser är en begynnande kamp för arbetets värdighet. Det är grupper vars yrkesetik och yrkeskunnande utvecklats vid sidan om kapitalismens vinstkrav, i offentliga verksamheter som har haft andra mål än ständigt ökande vinster. Andra ideal har växt fram i dessa grupper än det vinstskapande entreprenöriella förhållningssätt som nu helst ska genomsyra allt. De senaste 30 åren har kapitalet undan för undan ätit sig in även på dessa områden. Effektiviseringsideologin New Public Management slog igenom stort i offentlig verksamhet, med avproffessionalisering och ökad administrativ börda som följd, tidigare fredade områden har öppnats upp för kapitalistisk rovdrift. Och det har självklart påverkat arbetsmiljön och möjligheten att göra ett bra jobb.
Om detta skriver sociologiprofessorn Göran Therborn i boken ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”, där han spår att professionerna som han kallar dem, kommer att kunna utgöra en viktig motståndskraft. Det som arbetarrörelsen har slagits för att uppnå: att kunna göra sitt jobb utan att slita ut sig, att ha inflytande över sin arbetssituation, respekt och rättigheter, en lön som går att leva på, det har många av dessa grupper redan haft sedan länge. Men nu är mycket av detta på väg att glida dem ur händerna.
I en genomgång av två decennier med New Public Management inom skola och sjukvård i tidskriften Arbetsmarknad och arbetsliv, 2015, uppges att lärare upplever en drastisk minskning av inflytandet över arbetet och en kraftig ökning av arbetsuppgifter. Den psykiska ohälsan har ökat bland läkare. Mellan 2009 och 2014 ökade läkares långtidssjukskrivningar med 40 procent och i princip hela ökningen består av psykiatriska diagnoser. Andelen kvinnliga läkare som är långtidssjukskrivna för stressrelaterad ohälsa har ökat med hela 60 procent, bara mellan 2014 och 2015.
Therborn beskriver hur kapitalets invasion av välfärdsstaten och professionerna skapar den nya stora sociala motsättningen av vår tid: ”den mellan å ena sidan arbete, skapande, omsorg, kunskap och professionalitet och å andra sidan lönsamhet och avkastning, för vilka alla löntagare är utbytbara”.
Detta är vad som står på spel. Och jag hoppas att de yrkesupprop vi hittills har sett bara är början. Början på något större.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
