De som trodde att utvecklingen går framåt, att folk blir smartare för varje generation och att ökad tillgång på information leder till ökad kunskap, fick sig en törn efter luciagate. 

Vuxna människors behov av att spy ut rasism och att vrida utvecklingen tillbaka genom att ytterligare begränsa barns frihet och tvinga in dem i allt snävare könsroller chockade många.

Jag erkänner att jag deltog i att håna män som tror att deras manlighet hotas av ett barn med en elektrisk ljusstake på huvudet. Men det som skedde var inte något som går att håna bort. För de som är en del av den nationalistiska rörelsens kamp var det början på något större.

Den senaste veckan har ett skov av högerradikala identitetspolitiska reaktioner vält över landet. Till skillnad från 2016 sitter de som reagerar nu vid makten. 

I Trelleborg försökte kultur- och fritidsnämndens tillträdande ordförande Magnus Ishagen (SD) stoppa en sagostund på biblioteket – drag show story hour. I Gävleborg avstyrde regionfullmäktiges ordförande Mattias Eriksson Falk (SD) ett luciafirande för att lucian identifierade sig som hen.

Min spontana rektion har pendlat mellan att uppröras över trångsyntheten och förvånas över att folkvalda politiker inte har viktigare saker att ägna sig åt. Men sanningen är att de ser längre in i en annan framtid än jag och att de anser att vad de gör är viktigt.

Det är inte en slump att det är just sverigedemokratiska politiker som agerar. Det beror inte på att de är ovana vid makt, inte förstår sitt uppdrag eller bara är korkade. Att slåss mot sagostunder och luciatåg är helt centralt för dem, även om de är satta att leda en kommun eller en region.

Sverigedemokraterna är den parlamentariska grenen av Sveriges nationalistiska rörelse. Deras mål är att bygga nationalism inom nationens gränser och för det krävs att befolkningen omfamnar en gemensam identitet. 

När Rickard Jomshof (SD) säger att judar i Sverige inte är ett problem ”eftersom den judiska gruppen är så pass liten” sätter han fingret på den ideologiska kärna. När han fortsätter – ”hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte heller tyckt att det var ett problem” – klarnar det ytterligare. Så länge den nationalistiska identiteten inte utmanas går det att ha några undantag. 

Det han och hans gelikar kallar för svensk kultur ska dominera. Judar, muslimer, transpersoner, kvinnor med makt och alla andra som inte porträtteras på en Carl Larsson-tavla får till nöds finnas i en ytterst begränsad skara.

Det som nu sker är därför helt logiskt. Den nationalistiska rörelsen har tagit sig in till makten. Nu ska den genomföra sitt projekt. Kulturen är inte bara ett mål. För Sverigedemokraterna är den också ett verktyg, ett sätt att påverka människors vilja att vara med i det nationalistiska projektet. 

Därför är det viktigt för dem att slå ner mot allt som stör – mot fri kultur, fri media och fria människor. Eller som Mattias Karlsson (SD) ofta citerar: ”Politiken ligger nedströms från kulturen.” Alltså att genom en instrumentell kulturpolitik ändra människors sätt att se på varandra och samhället för att vinna förtroende för sin politik.

Det vi fått se den senaste veckan är inte kulmen på en nationalistisk identitetspolitisk debatt. Det vi ser är hur fascismen, så som den ser ut idag, rullar in över landet. 

Eller för att låna Björn Söders (SD) ord när han på twitter kommenterar veckan: 

”Välkomna till den nya verkligheten.”