Från ett land med reformer, ökad trygghet, ökad jämlikhet och progressiva lagar kring människors rätt till ett friare liv, till ett land som har en fantastiskt tillväxt och ökad rikedom, men inte för alla utan för en allt mindre grupp i samhället.

Detta diagram har vi nu uppdaterat för ny versionen av Ekonomihandboken – och berättelsen blir densamma.

Den handlar om vad som händer med överskottet i den produktion alla våra verksamheter skapar, det som kallas förädlingsvärdet. Företagens samlade överskott delas nämligen upp mellan löntagare och ägare, löntagarnas andel består såklart mest av lön. Ägarnas andel är mest vinst.

Och när man tittar på Sveriges ekonomi sedan 1950 så ser man en mycket märklig kurva.

Mellan 1950 och 1981 minskar vinsternas andel kraftigt i Sverige. Från runt 45 procent till under 20 procent. Det är en enorm förändring och om man trodde på Timbro skulle det här vara en period av utslagna företag, nyfattigdom och initiativlöshet från ägarna. ”Offentliga sektorn” växer, löntagarna tar allt större andel och samhället borde enligt de vanliga nyliberala modellerna därmed må rätt dåligt.

Men så är det ju inte.

Tvärtom är perioden med fallande vinstandel en gyllene ekonomisk period för Sverige.

Det är då reformismen är stark och inte bara handlar om ord, det som kallas folkhemmet byggs ut, vi får ett vettigt pensionssystem, en utbildningsexplosion sker och företagen blomstrar och Sverige blir ett viktigt industriland med internationella toppföretag.

På 80-talet vänder utvecklingen, vinstandelen stiger, om än i olika vågor och förra året var den uppe i över 50 procent.

Gör att inte ens radikala partier tror att vi har råd.

Men lustigt nog handlar ekonomisk diskussion idag inte om att vi på grund av hög vinstandel har råd med stora förändringar och stora investeringar, vilket vi hade perioden före nyliberalismen. Tvärtom är ”bristen på pengar” en evigt mantra och gör att inte ens radikala partier tror att vi har råd att rädda klimatet, ta hand om varandra i trygghet och ta hand om de flyktingar som vill bygga en ny framtid i Sverige.

Det vi har råd med är en extrem börsuppgång jämfört med vår BNP och en extrem spekulation, men också en sämre tillväxt eftersom löntagarna inte fått en rättvis del av det överskott de skapat med sitt arbete.

När löneandelen minskar så minskar också människors resurser att investera och konsumera privat vilket är en av de saker som driver tillväxt.

Lustigt nog innebär högre vinstandel också lägre skatteinkomster, alltså det offentliga får mindre att investera och utveckla för medborgarna. Skatten är ju mycket högre på löneandelen än på vinsterna.

Nu betyder inte det att alla problem med svensk ekonomi beror på den allt högre vinstandelen. Det finns många andra orsaker, även globala sådana som påverkar, men det som är klart och tydligt är nog att motsatsen inte gäller.

Högre vinst är inte bra för samhället.

Kapitalägarnas förmåga att omvandla ökade vinster till nya kreativa investeringar som skapar fler jobb och löser viktiga problem är alltför dålig. Alltför mycket av vinsterna används till att jaga kortsiktiga uppgångar och kanske köpa upp varandra i jakten på en allt större och mer centraliserad kapitalmakt. 

Förra året blev en vinstrekord för de stora bankerna för att bara nämna en bransch.

Få vågar nog påstå att de pengarna gjort stor nytta, jämfört med om de istället hade kommit löntagarna till del genom lägre avgifter eller räntor.

Just nu lanserar för övrigt riskkapitalbolaget EQT, som är Wallenberg-direktörernas lekstuga, nya fonder där ”vanligt folk” ska få vara med och satsa. EQT är känt för ledningens skattesmitande och bolagets miljardvinster kommer från försäljning av företag, inte av utvecklandet av dem. Det är en liten nomenklatura ovanför företagen som med andras pengar påverkar utvecklingen utifrån hur de själva snabbast kan springa vidare med hög avkastning.

Det finns naturligtvis en kritik i detta diagram som också riktar sig mot svensk fackföreningsrörelse. Man har helt enkelt inte klarat att försvara den utveckling som tidigare generationers fackledare klarade.

Ökad vinstandel finns förvisso även i andra länder, men så här extrem som utvecklingen varit i Sverige är ovanlig.

Fixering vid vinst bygger ett extremt rikare samhälle för några få.

I grunden handlar kampen om lön eller vinst, historiskt vet vi att om den förra får mer så bygger det ett rikare samhälle för alla.

Fixering vid vinst bygger istället ett extremt rikare samhälle för några få.

En politik för minskade vinster och ökade löner skulle med andra ord vara ekonomiskt sunt.

Vilket kanske inte är vad kapitalägarna vill höra.

Källa: SCB, Företagens ekonomi för industri-, bygg- och tjänsteföretag 2005, NV 19 SM 0702. Resultat före avskrivningar (bruttovinst) i relation till resultat plus arbetskraftskostnader (förädlingsvärde). Konjunkturinstitutet, Prognosdatabasen 20240514, Industrins produktion fördelad på vinster (driftsöverskott) och arbetskostnader efter variabel, enhet och period,  2024-25 är KI:s prognos.