Låt oss säga att vi gav de största gruvälskarna – för min inre syn frammanar jag här de tidigare ministrarna Karl-Petter Thorwaldsson (S) och Sven-Otto Littorin (M) – allt de vill ha. 

Vi bygger gruvor vid varenda svensk fyndighet vi kan komma på. Flyttar städer för mineralernas skull. Prospekterar överallt. Österlen, Jämtland, Sápmi, Bergslagen, Värmland, ja allt gräver vi upp. 

Gör hela Sverige till en gruva. På en mycket primär nivå är ju detta vad ett land är – ett gäng mineraler, som människor, växter och djur lever ovanpå. 

Här kommer den tråkiga nyheten. Det skulle ändå inte räcka. I alla fall inte om man tittar på nuvarande prognoser för mineralanvändning. 

Solceller, elbilar, skärmar. Allt ska vi ha mineraler till. Tyvärr är de en begränsad resurs. Vi kan prospektera både månen och havsbotten, det kommer ändå inte räcka till om vi gör på samma sätt som nu. 

Du ska inte deppa ihop för det. På många områden går utvecklingen snabbt, produkter tillverkas mer effektivt. Visserligen leder det inte alltid till en vinst för miljön – effektiviseringen äts upp av att vi säljer fler prylar.

Men det är i sådana här frågor – som till synes saknar lösning – som mänskligheten kan göra sina stora språng. Göra saker på ett annat sätt.

För visst behöver vi nya gruvor, om vi inte är nöjda med att vara beroende av barnarbete i Kongo eller Kina (beroendet av rysk gas visar varför det senare kan vara en riskabel idé). Och Norden är den region med bäst förutsättningar att hitta mineraler i hela Europa. 

Men innan vi förvandlar Sverige till en enda stor gruva finns en del annat vi kan göra.

Det första vi bör göra är att börja återanvända gamla gruvor och mineralfyndigheter. Sådana som en gång varit i bruk men lagts ner. Det är tekniskt utmanande men fullt möjligt. Huvudproblemet är att det inte är lönsamt idag. 

Men eftersom marken redan är påverkad, är det miljömässigt bättre än att öppna en helt ny fyndighet. I gamla gruvsamhällen är dessutom motståndet oftast mindre. Det finns en historisk erfarenhet av att gruvor inneburit jobb och välstånd.

En lågt hängande frukt är att anpassa minerallagen till sådana fyndigheter. En annan är att gruvindustrin är befriad från deponiskatt– men inte återvinningsindustrin. En helt oförklarlig skillnad, som förstås minskar incitamenten för sådana cirkulära processer. Dessutom bör man ställa krav på att nya gruvor, redan från början, även utvinner andra mineraler som finns på platsen. Idag utvinns oftast bara en mineral i taget – ett oerhört slöseri. 

Vi behöver även bli bättre på att återanvända mineraler som redan finns på marknaden. Våra städer är gigantiska gruvor, fulla med mineraler. Om vi skakade Stockholm upp och ner – som en snöglob man vänder på inför jul –skulle tonvis av bristmineraler komma singlande ner. Gamla datorer, telefoner, batterier, bilar. 

Tyvärr används en försvinnande liten del av alltsammans. För sällsynta jordartsmetaller är det mindre än en procent. Även detta är enkelt åtgärdat, med hårdare krav på att produkter som släpps ut på marknaden måste kunna återvinnas. 

Men det finns en grej till vi kan göra innan vi kör över ännu en protesterande lokalbefolkning och äventyrar vattentäkter med att öppna nya gruvor. Det är att minska konsumtionen. 

Elbilar är ett exempel.  Ska verkligen varenda fossilbil som skrotas ersättas av en elbil? Det skulle ta enorma mängder metaller i anspråk. Växlar städer däremot om till mer cykling, kollektivtrafik, bilpooler och samåkning blir det däremot betydligt mer hållbart. Om fem fossilbilar ersätts med en elbil behövs hälften så mycket litium och kobolt.

Minskad konsumtion kopplas ofta ihop med försämrad levnadsstandard, men så behöver det inte vara. Det handlar snarare om reglera vissa saker som de flesta upplever som störande. Ett förbud mot så kallat planerat åldrande av produkter, rätt till reparation eller begränsningar av hur företag spårar människor på nätet – något som förbrukar stora mängder data – skulle de flesta uppleva som förbättringar. Och om bilpooler blev billigare skulle väldigt många föredra det framför att ha en egen bil, som ska servas och hållas efter.

Det är först när allt detta – återvinning, återanvändande av gamla gruvor, utvinning av flera mineraler åt gången och minskad konsumtion – tagits i beaktning på ett seriöst sätt, som vi bör vi öppna nya gruvor. Det kommer att behövas. 

Men när vi gör det ska rättviseaspekter och klassfrågan tas med. Det ses ofta som helt självklart att malmen ska brytas i Sápmi. Samer ska flytta på sig ännu en gång. Vårt enda urfolk utmålas som priviligierade och snarstuckna. Många tror felaktigt att det är bara där man hitta mineraler – samerna har en hemsk otur, men de bor på våra enda mineraler.

Men det finns massor av ställen i Sverige där man kan öppna gruvor, som på Österlen och i Bergslagen. Men där har politikerna redan gett upp. Gruvmotståndarna på Österlen utmålades dock inte riktigt på samma sätt som samerna. 

Jag har inte lösningen på var de nya gruvorna ska ligga. Men vi bör fundera på varför det alltid slutar med att skadorna på miljön alltid ska bäras av samer eller kongoleser. Kanske för att de är lättare att köra över än den svenska majoritetsbefolkningen?

Det största problemet är inte tekniken. Det är detta. Att lösa de fullt rimliga konflikter och oro för miljön som uppstår när nya gruvor ska byggas. 

En del av lösningen vore att Sverige inför en mineralskatt värd namnet, där en del av gruvbolagens vinster direkt tillfaller bygden. Och involvera de som bor där. Vi kan inte bygga en långsiktig mineralpolitik på att människor körs över. Bygg den hellre på att ge befolkningen en del av vinsterna och respekt för folks (och urfolks) rätt till medbestämmande.