I 30 år har klassamhället ryckt ifrån oss. Gentrifieringen har lett till att en stad har byggts där vi aldrig träffas. Slipsrasister i riksdagen har lärt ut att vi ska vara rädda för varandra. Sedan länge har välfärdssystemet prioriterat så kallad valfrihet, vinstmöjligheter för privata företag och skatteavdrag för de som redan har – och styrt personalen att framför allt utföra arbetsuppgifter som genererar pinnar och ersättning.

Sjukvårdssystemet har varit riggat för att omfördela från de gamla multisjuka till friska medelklasshypokondriker.

Men plötsligt sitter vi tillsammans i en karantänliknande situation, oroliga och beredda att göra allt för att skydda våra 40-talistmammor och -mormödrar från viruset.

Det gemensamma intresset har blivit mitt privata intresse.

I 30 år har vi haft ett välfärdssystem som utgår från den som inte har några jättebehov av välfärden. Och nu finns plötsligt inte en enda en som inte har det.

Borta är resonemanget om att fortsätta avreglera och sälja ut. I kristider kan man bara önska att det finns läkare, undersköterskor och sjuksköterskor som kan rädda oss om det blir allvar. Att det finns sjukpenning, handsprit, respiratorer. Att det finns välfärd för de mest behövande, lika landstingsbeige för oss alla.

I en intervju i tidningen Vice svarade den amerikanska författaren Naomi Klein, som bland annat har skrivit boken ”Chockdoktrinen” (2007), på frågor om hur man överlever en kris i ett kapitalistiskt samhälle. Finanseliten kommer att använda krisen för sin egen nytta, vad kan vi andra göra för att ta hand om varandra? Som medelklass, speciellt amerikansk medelklass, är det i normalläget enkelt att känna sig trygg: man har tillgång till sjukvården, man har ekonomisk trygghet.

Men om personen som lagar din mat eller tar hand om din mamma inte har råd att vara sjukskriven mitt i en pandemi, är du ändå inte trygg. Om vi inte tar hand om varandra är ingen av oss trygga. ”We are enmeshed”, vi är insnärjda, säger Klein.

Enligt Klein är coronaviruset den perfekta krisen för katastrofkapitalismen – för den styrande klassen att införa en extrem politisk privatiseringsagenda som annars skulle möta stora protester. I kristider brukar människor koncentrera sig på vardagsproblem, och att överleva krisen, och inte på politik. Resultatet av ”disaster capitalism” som Klein beskriver i Chockdoktrinen har inneburit att makt och välstånd flyttats från offentliga till privata händer. Hela länder har plundrats på företag och naturtillgångar. 

I Sverige verkar det snarare våras för någon slags katastrofsocialism. Det är plötsligt ingen som längtar efter marknadslösningar. Vad alla kriser historiskt haft gemensamt är att de har fått den enskilda människan att visa sina rätta färger. Vissa försöker profitera på andras olycka, medan andra börjar arbeta uppoffrande för det gemensamma bästa.

Skillnaden mellan vårt samhälle och USA:s är nog det gemensamma.

Sverige har kämpat och byggt något gemensamt, som nu trots sina stora brister, skyddar oss. Vi leds inte av en inkompetent och småsint egoist, utan av snustorra sossar och lite småsvettiga, allvarliga myndighetschefer.

Ska man någon gång behöva överleva en pandemi, så föredrar vi att göra det tillsammans. När epidemin är över kanske vår syn på det gemensamma, välfärd som beredskap, förändrats för alltid. •

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.