Så tycktes S-ledaren Magdalena Andersson uppfatta de som kritiserat hennes beslut att enas med Tidöpartierna om ett stramt finanspolitiskt ramverk under perioden 2027–2034.
Magdalena Andersson är på en och samma gång en helt korrekt och en helt felaktig representant för Socialdemokraterna. Som partiledare företräder hon toppskiktet. Där är man överens om att ”spara i ladorna” är synonymt med att ”ta ansvar för Sverige”.
Men stora delar av partiet är av en annan åsikt. Det handlar om de som vill se mer offensiv finanspolitik, eftersom de inser att det är nödvändigt. Där anser man istället att det ansvarsfulla är att rusta upp järnvägen, bygga bostäder och agera kraftfullt mot klimatkrisen. Alltså: att ha ett underskottsmål och låna pengar till investeringar.
Andersson vill förstås gärna ge sken av att den senare gruppen består av ett begränsat antal människor. Men det visar sig att det snarare är partitoppen som är en högljudd minoritet – som glömt, eller struntat i, att lyssna på sitt eget parti.
Dagens ETC kan nu rapportera att runt hälften av S-ombuden till partikongressen nästa år ställer krav på lån till investeringar. Bland de 26 partidistrikten finns ett stort stöd för en mer expansiv finanspolitik.
Det är bland annat Socialdemokraterna Stockholm, Göteborg, Fyrbodal, Västernorrland, Kronoberg, Skåne och Sjuhärad som motsätter sig Magdalena Anderssons strama linje – hittills.
Det blåser alltså upptill storm inför kongressen – för det var visst ingen liten minoritet som var av den här åsikten. Så kan det gå när man har örat för långt från marken.
För att förändra samhället, eller snarare rädda det, behövs helt enkelt pengar.
”Finanspolitiskt ramverk” är kanske inte det svängigaste slagordet, men det är inte konstigt att begreppet har stammisstatus i den politiska debatten.
Allt fler tycks se de enorma investeringsbehov som råder. De ser det när tågen inte går, när vårdcentralen inte har några tider, när en bostad inte går att få tag i. Och för att förändra samhället, eller snarare rädda det, behövs helt enkelt pengar.
Och så behöver vi förstås den politiska viljan. Uppenbarligen finns den ju – även i Magdalena Anderssons parti, trots att hon vill ge sken av att det handlar om enstaka bråkstakar. Viljan finns även i Vänsterpartiet och i Miljöpartiet, och onekligen bland stora delar av befolkningen.
Det är nästan som om man skulle kunna bygga något kring det. En koalition. En framtidstro. Och tänk efter: hur bortskämda är vi med den typen av enighet, den typen av längtan?
I opinionsmätningarna går det dessutom bra för oppositionen – även om man räknar bort C, vars plats i en eventuell regering är högst oklar. I Novus senaste mätning samlar S, V och MP 49,1 procent, och eftersom L och KD hamnar under spärren får de tre rödgröna partierna – originalsammansättningen – en majoritet av mandaten.
Men Socialdemokraterna verkar helt ointresserade av en sådan konstellation. Jag förstår givetvis att man vill ta väljare från ”andra sidan” – men vad ska S bygga vidare på när de inte längre vinner röster på att Tidöpartierna misslyckas; på att vara marginellt bättre än högern?
De måste, kort och gott, ha en plan. En vision. En vilja.
Tänk om nästa valrörelse präglas av satsningar på järnvägen, offensivt bostadsbyggande och kortare arbetstid – i stället för kärnkraftspopulism, övervakningsvurm och stängda gränser. Tänk om människor som hittills bara upplevt snålpolitik och politiskt spel får uppleva reformpolitik och politisk vilja. Tänk om. Tänk rätt.
För det är ju inte bara en liten minoritet som motsätter sig Magdalena Anderssons riktning. Ni är många, och ni måste väsnas. Skrika så högt att viljan inte går att vifta bort, och bli kallade något annat:
En högljudd majoritet.