Här finns det stora tomrummet i svensk politik just nu, och, i rättvisans namn: i hela västvärlden. Jag tror inte jag kan påminna mig att den politiska debatten någonsin varit så renons på systemkritik. Förra året dök klimat- och miljöfrågorna ner i djupen och har inte visat sig, trots att skorna nyligen smält för folk på gator i Australien och trots att norra USA på nytt upplevt en köldknäpp som säkert fick en och annan att tänka på katastroffilmen Day After Tomorrow. Vad är det som gör att dessa frågor inte längre diskuteras? Det är inte så enkelt att den ekonomiska tillväxtens perspektiv trängt ut klimatfrågorna – ty inte heller på den ekonomiska politikens område öppnar sig partierna för andra perspektiv än den försiktiga åtstramningens politik.

I södra Europa är det stålbad som gäller för befolkningen. I Sverige är det den frånvaro av finanspolitik som gör att vi har massarbetslöshet. Men i den partipolitiska debatten kommer ingen att förorda att det så kallade finanspolitiska ramverket ruckas på, trots att det fungerar som en effektiv spärr mot varje seriöst försök att minska arbetslösheten. Sverige och Europa skulle idag behöva en rejäl dos av stimulanspolitik. Men den tanken framstår som just systemkritisk och därmed livsfarlig.

Och varje gång jag skriver ut dessa båda systemkritiska tankegångar brukar det komma mail som undrar: men är du inte motsägelsefull nu? Du önskar dig mer kritik mot en materialistisk civilisation – och samtidigt förespråkar du ökad konsumtion via stimulanser?

Är det en motsägelse? Ja, det kan vara det. Men behöver inte vara det. Vi vet vad som behöver växa. Det är antalet anställda i äldreomsorgen, förskolan, skolan och en rad offentliga tjänsteverksamheter. Dessa är i princip klimatneutrala. Vi vet att det behövs stora investeringar i kollektivtrafiken, inte minst järnvägen (infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd fastnade redan i måndags i den havererade pendeltrafiken), vilket är den långsiktiga förutsättningen för minskad biltrafik.

Ekonomiska stimulanser och klimatansvar? Jag erkänner att det kan bli en svår konflikt där. Men så länge de partipolitiska debatterna i riksdagen överhuvudtaget inte på allvar vädrar de systemkritiska perspektiven så kan vi inte lösa några av frågorna. I själva verket är det först när dessa två systemkritiska perspektiv samtidigt diskuteras och alstrar konkreta lösningar som en verkligt rödgrön agenda i politiken siktas. Tills det sker lever vi i tomrummet.