Sexuellt våld, sexuellt tvång och våldtäkter som aldrig anmäls, som aldrig blir föremål för lagföring eller hamnar i polisens statistik över tekniskt uppklarade brott genom att brottet ej kan styrkas, att gärningen inte anses vara brott eller genom att gärningsmannen inte är straffmyndig. 

Brottstypen sexuellt våld är också en av dem med lägst antal anmälningar sett till antalet brott. Bara 23 procent av sexualbrotten anmäls idag, och ungefär hälften av dessa uppklaras, alltså antingen konstateras som omöjliga att driva vidare på grund av brist på bevisning eller genom att ingen en gärningsperson kan bindas till handlingen. I de fall där åtal väcks i våldtäktsmål, i de så kallade personuppklarade brotten, så dömdes förra året en ytterst liten del. Av 4 272 anmälningar om våldtäkt som registrerades resulterade endast 168 i fällande domar.  

Globalt är siffrorna än mer nedslående. Vi lever i en värld där en femtedel av världens kvinnor utsätts för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin livstid enligt FN, och var tredje kvinna utsätts för våld av sin partner. I Sverige är det var åttonde flicka som utsätts för sexuellt våld och en kvinna våldtas var sjätte timma. 

Var vänlig och läs om sista stycket. De siffrorna borde få hela  världen att stå i brand. 

Det borde skrämma varenda mansgris till att aldrig mer ta ordet ”feministlobby” i sin mun. 

En sen kväll sitter jag med några vänner och dricker vin och pratar om sexualiserat våld i vår närhet. En av oss berättar om en våldtäkt av en dåvarande pojkvän, en kille hon varit kär i länge innan de blev ihop. Hon skulle aldrig ha fått för sig att skrika, säger hon, fastän det gjorde så ont att hon grät och kände sig illamående och trots att hon hade svårt att sitta upp i flera dagar efteråt. 

En annan av vännerna minns en semesterresa där hon och hennes bästa vän, två sorglösa tredjeringare, fick rafsa ihop sina saker och springa ut mitt i natten från ett vandrarhem när ett killgäng de delade rum med började tafsa på dem där de låg i våningssängarna. 

Så fortsätter samtalet mellan oss den kvällen. Historia efter historia tas upp, tills vi kommer in på det som föregått övergreppen och som gjort mycket för att normalisera dom, så att vi inte längre kan skilja på vår egen sexualitet och objektifieringen av oss i mäns ögon. Kommentarerna från innan vi ens blev könsmogna, de oönskade blickarna, de sexuella närmanden som snart blev så naturliga delar av våra liv att vi som unga flickor och tonåringar lärde oss att frånvaron av dessa är det onormala och betyder att vi är oattraktiva. Detta sker samtidigt som pojkar formas till potentiella framtida gärningsmän genom att de görs blinda för vad kommentarerna, tafsandet och det manliga sexuella tolkningsföreträdet i förlängningen innebär. 

En journalistvän säger till mig att hon mest av allt önskar sin lilla dotter ett mediokert yttre. ”Jag känner mig hemsk som säger det, men jag tror att den sexuella bekräftelsen från okända män i tidig ålder gör att man inte fattar att män hela tiden går över en gräns som aldrig får passeras oinbjuden”. Att hon dessutom har en liten son pratar vi inte högt om, men tankarna på att en dag vara mor till någon som behandlar kvinnor som hans mor behandlats drabbar nog oss båda.  

I ett samhälle som säger sig värna om kvinnans sexuella frigörelse verkar det påfallande ofta vara den manliga sexuella friheten, ansvarsfriheten, som värnas i rätten och utanför. Tills vi slutar forma våra söner till förövare och våra döttrar till offer så kan #mörkertalet aldrig klaras upp.