2015 kommer antagligen att gå till historien som året då Sverige gjorde en U-sväng och övergav den hygglighetsdemokrati, som detta land varit vida berömt för sedan efter andra världskriget. Den sorg jag kände när S och MP i ett slag la om ”flyktingpolitiken” i december 2015 påminde mig om 1993. Då vaknade vi alla till en löpsedel för tidningen Expressen som löd: ”Kör ut dem!” De som skulle köras ut var flyktingarna, de som kom från de blodiga krigen på Balkan.
Expressen hade låtit göra en opinionsundersökning, som påstod att 63 procent av svenska folket ville att vi skulle förmå flyktingarna att återvända till sina hemländer. En proteststorm utbröt och dåvarande chefredaktören Erik Månsson fick avgå. Politiken, på den tiden, handlade om att stå fast vid sina övertygelser och inte böja sig för tvivelaktiga opinionsundersökningar; att kämpa emot det konstruerade opinionstrycket och stå för asylrätt, mänskliga rättigheter och så vidare, vad Expressen än påstod. Det var politikens själva uppgift. Tyckte människorna i Sverige verkligen så? I så fall var det politikernas och opinionsbildarnas uppgift att komma med motargument och handla. Vilket lyckades. Trots att Expressen hade påstått att 63 procent av svenska folket ville slippa flyktingarna från Bosnien, Kroatien och Serbien blev de flesta kvar och har sen dess kraftigt berikat Sverige.
Uppviglingen mot flyktingarna dog ut, tack vare resolut motstånd från politiker och tyckare, liksom från Bonniers, som äger Expressen, tidningen som skapats som en anti-fascistisk tabloid 1944 i harnesk mot Aftonbladet, som på den tiden, med andra ägare var Nazityskvänlig.
Berättelsen nu är att ”vi” alla insåg vidden av dagens flyktingars lidande, tack vare bilden på den älskade, döda treåriga Alan Kurdi på stranden i Turkiet. Att vi tack vare mediernas bildskicklighet förstod vidden av det lidande som flyktingarna utsätts för. Men den mediala empatin var kort. Och själv blev jag rasande. Vem, vilka trodde att vi inte fattat före Alans hemska död? När tusentals flyktingar på Medelhavet, också med barn, redan gått samma öde till mötes som det lilla barnet Alan? I berättelsen förefaller det som om det är medierna som fått människor att förstå vidden av vad som nu sker – samma medier som sekunden efteråt lämnar den storyn för att beskriva flyktingar som ett hot mot Sverige.
Den 3/1 2016 på morgonen hörde jag i Dagens Eko, public service, att antibiotikaresistenta bakterier ökat rekordartat i Sverige och att det beror på flyktingarna från Mellanöstern och Afrika. Det sas i påan. En timme senare hade man tagit bort denna påa och lät det hela sägas kort i en intervju med en forskare, som spekulerade om orsakerna. Någon på Ekot hade reagerat, men inte tillräckligt. För det går att berätta vad som nu sker som att människor som efter fem år av krig eller påtvingade liv i osunda flyktingläger äntligen lyckats ta sig hit, med alla sina sår och skador: så här illa ställt är det med dem! I stället beskrivs de på gammalt känt manér i undertexten som ohyra som hotar och drabbar ”oss”. Och detta i public service!
Det är bara ett exempel av hundratals på hur opinionsbildande stormedier i Sverige nu väljer att gestalta och vinkla de människor som flytt hit. Jag blev alldeles matt. Saknar alltså våra folkfinansierade medier både omdöme och historiska kunskaper om att det spelar en avgörande roll hur verkligheten gestaltas? Vad svarar människor i nästa opinionsundersökning? Om våra olycksdrabbade gäster beskrivs som en farlig smitta?
Självklart har ”systemkollapsen” berört oss, men det är inte Sveriges systemkollaps utan EU:s. Alla högerpartier utom Centern har gjort en skarp sväng för att locka väljare från Sverigedemokraterna; men eftersom de borgerliga är för EU, som skapat detta existentiella kaos genom att inte samarbeta kring omhändertagandet av flyende människor är de i beråd. Hur hylla EU-tanken och stänga ute flyktingar på samma gång? Det gäller också de svenska Socialdemokraterna, som nu går i spetsen för att ”döda Schengen” – den fria rörligheten i Europa med sina ID-kontroller, som tycks ge en dominoeffekt.
Denna tid påminner mig om Sverige 1938 och framåt, en av de mörkaste fläckarna på vår historia, som aldrig går att sudda ut. Då krävde Sverige och Schweiz att Nazityskland skulle stämpla ett J i judiska pass, så att dessa rika länder skulle kunna skilja på tyska turister, som var åtråvärda, och tyska judar som kanske tänkte söka asyl. Dessa J:n, som tyskarna efter svenska krav gick med på att stämpla i judiska pass, stängde sedan ute de flyende från mängder av länder. J i pass eller id-kontroller vid Öresund.
Vi lever i oerhört omvälvande tider, så omvälvande att de bara kommer att kunna sammanfattas efteråt. Hur vi handlar nu kommer för alltid att prägla framtidens berättelse om oss.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
