För mitt i allt detta cirkulerar bilden av arbetarklassen och dess behov, eller närmre bestämt bilden av den vita arbetarmannen som svikits av globaliseringen, och förlorat all samhällelig status. Det är han, berättas det, som röstar SD, är rasist och hatar kvinnor. Kort sagt, en essentialiserande, identitetspolitisk bild av vad klass är, hur det fungerar samt vilka den består av. Analysen förbigår helt både kvinnor och rasifierade arbetare samt hur de tidigare vattentäta skotten mellan arbetare och tjänstemän luckras upp av NPM och osäkra anställningsvillkor. Samtidigt som majoriteten av den svenska befolkningen identifierar sig som medelklass, pressas delar av medelklassen ner i arbetarklassen.

Medan partierna fortsätter att buda över varandra i auktoritära tongångar, är det oroväckande tyst kring de grupper som inte haft äran att upphöjas till den ”autentiska” arbetarklass vars oro man måste ta på allvar; kvinnor och invandrare som är överrepresenterade inom de skikt av arbetarklassen med sämst löner och villkor, huvudsakligen service- och välfärdsyrken.

Inför sommaren varnar Vårdförbundet om arbetssituationen på Sahlgrenska. Monika Djurner, huvudskyddsombudet för akuten på Sahlgrenska, berättar om en hårt pressad arbetssituation där semesterveckorna inte är tillräckliga för återhämtning.

“På semestern är du så trött så du hinner inte vila upp dig. När hösten kommer och du återvänder till jobbet, ja då kommer sjukskrivningarna. Så är det bara”, säger hon till ETC Göteborg.

Att arbetsmiljön inte är en valfråga utgör ett politiskt grundsvek som dessutom förstärks av väntade besparingar.

Sveket återspeglas även i den växande gruppen av arbetande fattiga; I Göteborg uppgår andelen av arbetande föräldrar till 16 procent – 34 procent bland utlandsfödda föräldrar respektive 7,6 procent av de som fötts här. Effekterna av barnfattigdom är förödande och innebär livslånga konsekvenser, och sveket mot dessa grupper är oerhört när de politiska utspelen i så stor utsträckning rör sig bort från idéerna om allas lika värde och rättigheter.

Vad en stat är beror uteslutande på vad politiken gör med den. Vad vi känner inför den och vad det innebär att vara svensk utgör endast en aspekt, som utförligt debatterats de senaste tio åren. Skolavslutningar och luciatåg i all ära, men de rättigheter och det lika värde många åberopar som legitimiteten i sina politiska projekt har aldrig varit några självklarheter, och är det än mindre när partierna budar över varandra i auktoritära förslag – och rusningen mot botten saknar slut. Alltför många försöker efterlikna den som vill att vi ska övervaka och ange varandra, och som knappast kommer att stanna där när “mitten” förflyttas ännu mer till dess favör.

Om arbetar- och medelklassen är segmenterad till följd av omvandlingar och hårdare skiktningar på arbetsmarknaden och fackföreningsrörelsen haft svårigheter att möta utvecklingen, och en politik som inte ens retoriskt orkar möta att delar av LO-kollektivet är redo att stödja ett parti som angriper stora grupper av andra LO-medlemmar, ja då står fackföreningsrörelsens möjlighet till styrka och sammanhållning hotad. Svaret för den som tar oron på allvar måste vara ekonomisk trygghet, det kan aldrig vara högerauktoritära locktoner.

En tredjedel av det ökade väljarstödet till SD beror på varsel om uppsägningar, enligt en studie av Sirus Dehdari vid Stockholms universitet. Hotet om ekonomisk utsatthet utgör den mest effektiva rekryteringsvägen till fascismen bland svenskfödda med låg utbildning.

Tänk om politiken och det offentliga debatten kretsat kring detta istället för att föra en oändlig diskussion om invandrare som ett artfrämmande hot? Men nu är det inte så, och ingen kommer göra det åt oss. Vi måste själva göra det, av den enkla anledningen som Byggnads och Kommunal i Dalarna formulerar:

Vi arbetare har allt att vinna på sammanhållning, och allt att förlora på splittring.