En gång, före den senaste istiden, flödade detta vatten ut i Mälaren men sten och grus ändrade dess lopp. Att stå vid älvarnas förening på en udde i Djurås och se de två flodarmarna, med sina enorma vattenmassor, ljudlöst bli till ett är en mäktig upplevelse: Inget gnissel, bara en naturens tysta omfamning.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är just i själva forsen här som älven ser riktigt plågad ut. Ovanför och nedanför ter den sig lika imponerande som tidigare. I början av maj stod vattnet istället ovanligt högt. Älvstränderna översköljdes och lämnade kvar massor av BB-avdelningar för myggen att kläckas i – och så mycket som i år har jag nog aldrig fäktat med armarna. Men då stod stora träd i djupa fotbad. En och annan brygga och eka spolades bort. Översvämningar hotade. Man tänkte på hela byar som befolkningen en gång tvingades flytta på för att undkomma de stigande flödena.
När timmerfronten rörde sig genom landet och försåg Sverige och Europa med virke var det älven som transporterade det från skogarna – en enorm verksamhet som ofta omges med romantik, men som egentligen skapade en väldig ödeläggelse av ekosystemen längs hela vattenleden.
Jag går på den svajande hängbron över det forsande vattnet. Sista flottningen skedde i början av sjuttiotalet. Än idag flyter ibland någon gammal svartnad stock upp till ytan när bottenslammet tappat greppet om den. Jag hann prata med gamla flottare som i ungdomen akrobatiskt balanserade på stockarna, ett livsfarligt arbete. På hängbron har vi spikat upp en dikt av Tomas Tranströmer. Han stod där en sommardag i slutet av sextiotalet och dikten Med älven koncipierades. Några år innan han gick bort återbesökte han trakten; under en musikfestival läste vi hans dikter på ett tiotal olika språk. Stum som älven själv satt han på första bänkraden i logen där arrangemanget gick av stapeln, hundra meter från den älv han skrev sin dikt om.
Vad är det jag skriver om här egentligen? Jag låter faktiskt bara tangenterna gå och jag gör det i något som kan påminna om ett slags sorgearbete: För en kvart sedan hörde jag regeringens presskonferens om torkan som nu drabbar norra Europa och orsakar kris för jordbruket. Det fanns en smått, om än dämpad, apokalyptisk ton i rösterna från ministern och Jordbruksverket. Det som har inträffat denna sommar är att det vi kallar naturen gjort sig påmint.
Det är en paradox: vi är själva natur. Men vi har så starkt bejakat det drag i artens natur som objektifierat den biosfär vi är invävda i att våra kroppar någonstans har glömt det sammanhang vi, var och en av oss, bär på. I Almedalen deltog jag i ett seminarium om biologisk mångfald. Jag sa då att jag i denna artutrotningens tid – det sjätte massutdöendet – längtar efter en mångfald även när det gäller människoarter.
I stort sett har vi reducerats till Homo Economicus, den ekonomiska människan. Denna människosort är, som någon påpekat, en närapå autistisk varelse (även om den medicinska etiketten leder fel). Den ekonomiska människan är den mäktigaste och samtidigt mest begränsade bild av vår art som någonsin skapats. Vinstmaximering och lagen om tillgång och efterfrågan är den ekonomiska människans högsta principer. Prismekanismen är den universella mekanismen. När det blir ont om något stiger priset.
Men vad händer när tillgången helt upphör? Då upphör också denna ekonomiska lag att fungera.
En röd bok som kort och gott heter Marken ligger på verandabordet. Den är skriven av David Väyrynen, den märkligaste av alla poeter, från Norrlands inland. I sin bok – som blir till ett underbart, sorlande kollektiv av landsbygdsröster – radar han upp hundratals förbud och påbud. Ett av påbuden lyder: ”Påbud om att lära sig leva efter tillgång och inte efterfrågan.” Ett annat: ”Påbud om att allt som brukar finnas inte alltid finns.”
Jag går förbi stora åkrar med grönsaksodlingar. Bonden här klarar torkan därför att han har älven att pumpa vatten från. Kål, morötter, potatis: jag tittar ut över välmående plantor och blir glad. Men jag känner plötsligt också hur skört allt detta är. Jag skrev i förra veckan i en ledare att jordbruket förblir livlinan för oss alla. Torkan som nu härskar får fler av oss att se det där sambandet och -kanske vaknar något i oss nu till liv som förträngts av den ekonomiska människans diktat.
Påbud: Tänk alltid att du också är vatten, jord och sol. Det som är människa i dig är blott en bråkdel av allt du är. Du är en älv.
