Men hon vet inte vad hennes mamma vet. I en lång tråd, som ligger inbäddad här under, berättar denna förtvivlade, rasande mamma om att hon aldrig kommer att låta sin dotter delta i skolans idrott. Det är för att skydda barnet. Mot kränkande, invasiva, smärtsamma förgripelser. Som läkare skulle tvingas utföra. Påbjudna av politisk härdsmälta, med en köns- och sexfixerad nykonservatism som bränner rakt ner genom all jämställdhet, genom all mänsklig värdighet.
<hr/>
<hr/>
Delstatens republikaner har stiftat en lag under förespegling att syftet är att värna flickors möjlighet att utöva olika sporter utan att behöva konkurreras ut av överlägsna transpersoner. Det handlar om en grotesk lag som i själva verket vill komma åt flickors underliv, för att besiktiga dem, för att verkligen säkerställa att de inte på något sätt kan klassificeras som pojkar.
Vad denna lag i praktiken betyder är att vem som helst kan ifrågasätta om en flicka verkligen är en flicka. Kanske föräldern till den spelare som hemskt gärna skulle vilja få spela forward istället för att sitta på bänken och titta på hur en bättre spelare skjuter… lite väl hårt… nästan som en… Och har en inte den där simmaren definierade muskler. Och är det inte ovanligt med ett så markerat käkparti. Och varför har Lizzy i parallellklassen aldrig rosa kläder.
Vem som helst kan anmäla.
Vem som helst kan drabbas.
Det riktigt vidriga är vad som händer efteråt.
Delstaten ser det som sitt uppdrag att utreda hur det egentligen ligger till. Flicka eller pojke eller mittemellan? Ansvaret för att så sker delegerar man till föräldrarna som alltså måste ta med sitt barn till en läkare som ska dokumentera ”intern och extern reproduktiv anatomi”.
Det är precis vad det verkar vara.
Upp i gynstolen.
Där ska flickor som är tio och elva år lägga sig för att få sin könstillhörighet bekräftad. Hur stor är klitoris? Misstänkt stor? Och sitter livmoder och äggledare där de ska. Ohios läkare har nu att ta ställning till om de vill medverka. Att vaginalt studera småtjejer. Helt utan medicinska skäl.
”Det här är ett sexuellt övergrepp”, twittrar mamman som absolut inte tänker låta sin dotter traumatiseras, och den risken kan hon inte utesluta, inte nu längre.
”Jag vill bara kräkas”, skriver en annan kvinna i kommentarerna.
Ja, man vill ju det.
Efter gynekologen följer fler procedurer. Delstaten tar inga chanser. Ett blodprov ska genomföras för att mäta nivån av testosteron. Den får inte vara för hög. Vad är då för hög? Ingen vet, delstaten vet definitivt inte. Detta blodprov ska också påvisa XX eller XY. Gränsfall? Inget vet hur det ska behandlas.
Och i bisarra USA kommer föräldrarnas försäkringar med största sannolikhet inte att täcka alla delar av denna meningslösa men kravmärkta sjukvårdskontakt. Men delstaten har gjort sitt för att undvika stämningar. Samtidigt som republikanska politiker kan leva ut sin illa dolda avsky mot vad de föreställer sig är ogudaktiga både-och-individer som luckrar upp den religiöst dragna och ovetenskapliga gränsen mellan manlighet och kvinnlighet.
Det är ett oerhört angrepp mot delstatens flickor.
Det är också en så extremt väntad konsekvens av tilltagande aggressiv, svepande, hysterisk debatt om hur transpersoner påverkar människor omkring sig. Oavsett om det handlar om idrott, toaletter eller fängelser.
”Gratulerar”, avslutar mamman.
Så mycket förstörs nu.
Så mycket mer ändå riskeras i denna konservativa frambrytning.
USA upplever just nu en våg av hatbrott mot transpersoner, bara under detta år har minst 14 mördats, i fjol 57. Undrar just vad som händer med den statistiken när politikens glasklara budskap är att transpersoner – barn som vuxna – utgör ett hot som måste hanteras.
Och när deprimerande många som inte alls kallar sig konservativa – typ JK Rowling och Margot Wallström – ställer sig på fel sida i tron att de försvarar feministiska kärnvärden mot livsfarlig identitetspolitik.
Det kanske börjar med transpersoner.
Det tar inte slut där.
Ohio visar hur kort avståndet faktiskt är, hur snabbt det kan försvinna.
