Hon börjar med stor, ödesmättad dramatik.

”Föreställ dig en eskalerande våg av brutala rån som filmades och spreds i sociala medier, där ljushyade, blonda förövare i övre tonåren, hemmahörande i mindre bemedlade kvarter, i grupp sökte upp och gav sig på barn och ungdomar, vissa så unga som åtta år, som de misshandlade, förnedrade, klädde av samtliga kläder, ja till och med kissade på, samtidigt som de yttrade rasistiska tillmälen som ’blattejävel’.”

Då skulle minsann inte Stefan Löfven (S) inte skylla övergreppen på Alliansens skattesänkningar! menar Teodorescu. Då skulle ingen komma undan med sådana ”trötta bortförklaringar som fråntog de blonda förövarna skulden för sina handlingar”. Då skulle vänstern – ”som borde stå på de svagas sida” – inte gömma sig bakom förklaringen fattigdom, bakom idén att ekonomiska förutsättningar utgör ”prediktion av en människas moral”.

Det är hennes poäng.

Fattiga har faktiskt kapacitet till moral, tycker Teodorescu.

Blir debatten dummare än så här kommer våra hjärnor snart att sprängas.

Ja, självklart har fattiga kapacitet till moral.

Det har rika människor också.

Och alla däremellan.

Ingen – ingen – har någonsin påstått något annat.

Teodorescu debatterar mot sin egen spegelbild. Helt säkert mot sina egna förväntningar på vad denna ”vänstern” ska vara, konstruerad för att bekräfta hennes egna fördomar. Något slags famn som alltid är öppen för förövare, men bara om de har ”utrikes påbrå”, inte om de är ”blonda” och ”bemedlade”. En skön kram i hemvirkad tröja. Eller nonchalans. Beroende på hudfärg.

Det är en grov anklagelse.

Det är an avslöjande anklagelse.

Teodorescu har gjort karriär på att opponera mot identitetspolitik.

Men just nu finns knappt någon debattör som är lika ohjälpligt fastlåst vid identitetspolitik.

När statsministern och många andra – inklusive forskare, poliser, socialarbetare, lärare, arbetsförmedlare med flera – lyfter fram att det får konsekvenser om samhället prioriterar skattesänkningar före att lyfta utsatta områden, blir svaret från Teodorescu att det finns en ”diskurs” som gör gällande att ”Sverige är ett land genomsyrat av rasistiska strukturer”, vilket skapar en ”ömsesidig spiral av bristande förväntningar”.

Teodorescu skulle aldrig erkänna att Sveriges senaste regeringar fattat en rad katastrofala politiska beslut som krympt statens möjligheter, rivit samhällskontraktet och drivit fram en växande underklass.

Det perspektivet finns inte.

Så här spekulerar hon i att den som ”förnedrar och förgör” resonerar:

”Varför bry sig, även om man råkar ha turen bo i ett av världens mest generösa och toleranta länder?”

Teodorescu vill betona individens skyldigheter.

Ja, alla är ansvariga för sina handlingar.

Nej, det existerar ingen ursäkt för begå vidriga personrån.

Det är vi alla ense om.

Det är bara Teodorescu som kan svara på varför hon positionerar sig mot en ståndpunkt som absolut ingen har.

Den som vägrar se klass och vägrar handskas med hur olika ekomiska förutsättningar – och rasism – formar människor, kommer aldrig att kunna erbjuda den sortens lösningar som faktiskt gör att Sverige inte faller sönder mer än vad det redan gjort.

Då blir det istället identitetspolitik.

Då blir det att spekulativt byta ut ”invandrarbakgrund” mot ”svensk bakgrund” för att försöka sätta någon vag poäng om att den rödgröna röran alltid bagatelliserar destruktivt beteende av första eller andra generationens invandrare.

Syftet är inte att reformera den verklighet som alstrar barn som rånar barn.

Syftet är att tillfredsställa en opinion.

Moderaterna unnar sig det.

Trots att situationen är så allvarlig.

Fullständigt förödande för offren och deras familjer.

Fullständigt förödande även för samhället i stort.

Problemet kräver politik.

Moderaterna ger oss tomma utspel och viskande antydningar.