Men då handlar allt om hur ett sådant krig utkämpas. Gaza är inget ordinärt slagfält. Gaza är två miljoner människor som trängts ihop på en yta som är mindre än Göteborg. Där finns kanske 30 000 som kan betecknas som stridande för Hamas. Resten är civila. En mycket ung befolkning. Som dessutom utnyttjas av Hamas, som används som buffert mot israeliska angrepp.
Så vad är ett rimligt självförsvar?
Israel stoppade införsel av förnödenheter.
Israel sprängde norra Gaza till grus.
Israel förlorade sitt mandat, givet av folkrätten, när man gång på gång massakrerar hela familjer och gör palestinska småbarn till sin strategis vanligaste måltavla.
Nu trycks svältande, förgjorda människor längre söderut, de drivs framåt av bomber och artilleribeskjutning och inbrytning av marktrupper. Vad är avsikten? Att förvisa befolkningen till Sinai? Att inrätta en permanent buffertzon? Att orsaka så mycket smärta att det som nu är trauma till sist blir till vrede som sveper bort Hamas?
Det kan vi inte veta.
Det finns en irrationell, hämndlysten dimension i hur kriget nu bedrivs.
16 000 dödade palestinier, varav 6 600 barn.
40 000 skadade.
Uppgifterna kommer från Hamas, men har under tidigare konflikter visat sig ligga nära objektiv dokumentation, och IDF tycks bekräfta det totala antalet döda – och hävdar att 5 000 av dem ska ha tillhört Hamas.
Säg att det stämmer.
En dödad terrorist, en dödad vuxen civilist, ett dödat barn.
Om kriget ger oss denna matematik…
Det räcker nu.
Barn efter barn efter barn. Och de vuxnas förtvivlan, när själen definitivt spruckit sönder.
Du tror att du har sett fruktansvärda bilder från Gaza, men om du inte följer de stora nyhetsbyråernas interna flöde, och om du inte är djupt nedsänkt i filterlösa sociala medier, då har du inte sett ens en bråkdel. Barn efter barn. Svarta hål där ögon satt innan splitter fick dem att implodera. Bebisar som sprattlar med färskt amputerade stumpar. Barn efter barn. Stumma skrik mot kamerorna och världen. Barn efter barn efter barn. Och de vuxnas förtvivlan, när själen definitivt spruckit sönder.
Det är moraliskt förkastligt.
Det är brottsliga handlingar bakom vilka finns förövare.
Hamas begick terror. Israel anföll Gaza. Orsak och verkan. Men det innebär inte att Hamas kan hållas ansvarigt för allt som hänt efter 7 oktober. Så fungerar inte folkrätten, även om förbluffande många verkar tro att den är elastisk på det sättet.
Kan vi enas om följande?
Ja, det Hamas gjorde var exceptionellt, det var omänskligt och groteskt.
Nej, det friskriver inte Israel från det som sker nu, motståndarens utstuderade grymhet ger inte permanent carte blanche för att runda konventioner och fylla Gazas torra jord med alldeles oskyldiga kroppar.
Att kräva eldupphör.
Att kräva att självförsvar riktas mot angriparen och inte mot den som råkar befinna sig i angriparens närhet.
Det är att värna palestinska liv, att visa att de betyder något, att de inte är viktlösa och meningslösa ställda mot de israeliska som redan släckts.
Det är även att visa Israel genuin solidaritet och omsorg.
Ser ni inte vad som händer, vad det gör er till?
Hur era ledare exploaterar er sorg och vrede?
Hur historien kommer döma den som tvingar sjukvårdspersonal att överge för tidigt födda, lämna dem till plågsam död och förruttnelse?
Under krigets första veckor släppte Israel nästa 20 000 ton bomber, över ett område där det bitvis bor fem personer per kvadratmeter. En enorm mängd sprängkraft, och ungefär lika mycket som USA lät regna över Hanoi före julen 1972. Det var då Olof Palme höll sitt tal. Om att man bör kalla saker vid dess rätta namn. Han kallade bombningarna för illdåd, för tortyr, för ett brutaliserande maktspråk: ”Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den.”
Har ni svenskar glömt bort Palme? undrar Gaute Børstad Skjervø i Dagens ETC. Han är ordförande för AUF, Norges motsvarighet till SSU. Han säger:
”Vi nordiska socialdemokrater älskar att prata om Palmes utrikespolitik. Hur han fördömde Francos Spanien och bombningarna av Hanoi. Nu vågar inte svenska socialdemokrater göra detsamma trots att vi ser extremt tydliga brott mot internationell lag. Det som föregår i Gaza är terrorbombningar av barn. Att inte fördöma det, oavsett vem som begår gärningen, är ett svek mot Olof Palmes arv.”
Det är legitim kritik.
Socialdemokraterna, som så många, har försvunnit in i den här konfliktens inrikespolitiska irrgångar, där anklagelser om antisemitism och islamistiskt medlöperi spänts som en skygglapp mellan det som debatteras och det helvete som utspelar sig på Gazas operationsbord.
Läkare utan gränser vädjar med ett desperat öppet brev till regeringen att verka för vapenvila och mot ”Israels oupphörliga och urskillningslösa attacker”.
Igår svarade regeringen, med ett utspel i Svenska Dagbladet – om tvåstatslösning.
Det är inte riktigt där vi befinner oss.
Men regeringen vill verkligen inte anklaga Israel, mer än att påtala det farliga i att låta bosättarvåldet eskalera på Västbanken, mer än att påtala att civila måste skyddas, att ”många tusen palestinier dött i kriget, varav förfärande många barn”, och att ”varje oskyldigt liv som spills i kriget är en tragedi”.
Det är en tragedi, en ofattbar tragedi.
Men också en direkt konsekvens av politiska och militära beslut. Nu fattar Israel fel beslut. Dödliga beslut som inte kan rättfärdigas. Men det klarar varken statsminister Ulf Kristersson (M) eller utrikesminister Tobias Billström (M) av att säga.
Därmed sviker man både palestinier och israeler.
Det räcker nu!
