Nu har Myndigheten för kulturanalys presenterat sin utvärdering av reformen och vilken effekt den har haft. Fokus för undersökningen har varit att se om fri entré lett till fler museibesök och om det påverkat vilka som besökt museerna. 

Resultatet visar att fri entré visserligen ledde till fler besök men att det gynnade främst besökare som redan hade vana att besöka museum. Nya målgrupper har inte hittat till utställningarna i samma utsträckning som man hoppats.

Om man är kulturfientligt lagd kan man använda rapporten för att säga att reformen inte fungerade. Punkt. Men om man verkligen brinner för att tillgängliggöra kultur för fler behöver svaret istället bli att avgiftsfritt är viktigt – men att det i sig inte räcker.

Egentligen svarar inte rapporten på varför reformen inte fungerade eller hur museerna arbetat för att nå målen. Men en del resonemang i rapporten pekar på viktiga poänger inför framtiden. Till exempel att museerna kanske hade behövt mer resurser för att nå målen.

En annan förklaring i rapporten är att reformen ofta bara gällde basutställningarna och inte nya utställningar. En del forskare och tidigare rapporter menar att nya utställningar och programverksamheter kan vara viktiga i att nå nya besökare.

 ”Möjligen hade inkluderandet av specialutställningar i den fria entrén kunnat ge en bättre effekt”, skriver rapportförfattarna. 

Ja, tittar man till exempel på Malmö konsthall och deras utställning ”The Invisible Enemy Should Not Exist” från 2020 av den amerikansk-irakiske konstnären Michael Rakowitz förstår man vad som menas. Under den perioden slog konsthallen rekord, de hade inte sett så många besökare på tio års tid.

Ett samarbete med en irakisk kulturförening ledde till att nya grupper nåddes som museet själva inte kunnat nå på egen hand. Det visar vikten av att arbeta och samarbeta långt utanför museets väggar.

En annan viktig aspekt är det finns ett egenvärde i att våra statliga museer är avgiftsfria. Det handlar om att alla ska ha tillgång till det gemensamma kulturarvet. Sedan går det inte heller att avfärda en reform efter så kort tid. Att etablera en reform hos allmänheten tar tid.

Den här rapporten borde snarare användas som avstamp för att arbeta vidare med att öka tillgängligheten inom kulturen.

Nu är avgifterna tillbaka och reformen skrotad. Kultur ligger sällan högt i kurs när politiker ska fördela pengar. Men med den nuvarande regeringen har kulturen ännu mer förpassats till att bli en B-fråga. Utifrån budgeten och hur den nya regeringen pratar om kultur kan detta vara en av de mest kulturfientliga regeringar vi haft på decennier. 

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) var helt okänd för kulturvärlden när hon utsågs som minister. Hon hade mest gjort sig känd som en lokalpolitiker som är bra på att skära ner i kulturen. Statsministern Ulf Kristersson (M) har tillsatt en målvakt och inte en person som brinner för kulturen. Det lär därför dröja innan vi ser nya satsningar på museerna och resten av kulturlivet.