Visserligen svepte ingen högernationalistisk tsunami fram över Europa, vilket många hade fruktat. Högernationalisterna ökade sin representation i Europaparlamentet men kommer troligen inte att få någon avgörande makt, särskilt som de sinsemellan är splittrade.
Men ur socialdemokratisk och vänstersynpunkt är EU-valet en besvikelse. Partigrupperna de ingår i tappar rätt kraftigt. Visserligen stärks den gröna partigruppen i EU-parlamentet och svenska Miljöpartiet gör ett bra val och det får man glädja sig åt. Men det kompenserar inte för den besvikelse jag personligen känner inför vänsterns och arbetarrörelsens sammanlagda tillbakagång.
De gröna partierna saknar i stort sett helt förmåga att fånga upp missnöjet hos de löntagarskikt – särskilt utanför de stora metropolerna – som under årtionden känt sig förfördelade av den politik som förts av de ekonomiska eliterna. Och när missnöjet hos dessa skikt inte heller kanaliseras till vänstern och socialdemokratin, står högerpopulismen redo där att göra det.
I Älvdalens kommun i Dalarna blev SD största parti.
Det förvånar mig inte.
Tragedin är att Europas vänsterpartier och gröna partier – och det gäller även i Sverige – i tilltagande grad är alltmer av storstadsorienterade medelklasspartier. Jag säger inte det i någon anklagande ton mot vare sig storstadsfolk eller medelklassen – jag är nämligen själaglad för alla som lägger rösten på dem. Men jag tycker mig se att den tilltagande medelklassdominansen i S, V och MP verkligen tenderar att alienera en växande del av arbetarklassen. Och utan den går det inte vinna majoriteter för en verklig fördelningspolitisk agenda.
I Sverige backade S, inte jättemycket, men de backade. Den valstrategi Sveavägen 68 valde – att se EU-valet som en folkomröstning om högerextremismen – var naturligtvis inte helt galen. Ett skäl till att valdeltagandet steg något i Sverige (och samma logik förklarar nog en del av det ökande valdeltagandet i hela EU) är att många väljare har sett det just så – de har gått och röstat mot högernationalismen.
Samtidigt har strategin, i alla fall i Sverige, sannolikt också gynnat just de högernationalistiska krafterna. Deras väljare har snarare mobiliserats av attackerna de utsatts för. De har vunnit på att utses till huvudfiende. Jag skulle tro att SD-kandidaten och före detta lastbilschaffisen Peter Lundgren, som det visserligen är lätt att ogilla, tyvärr vann i sympati hos en och annan LO-medlem på att avhånas som ”mannen i rutig skjorta och hängslen” under slutdebatten i SVT.
När Feministiskt initiativ åker ur EU-parlamentet så är det i grunden en illustration till att det inte räcker med att negera högerpopulismen moraliskt för att vinna över den. Rasismen kan, som jag ständigt brukar påpeka, inte besegras enbart av antirasism. Antifeminismen kan heller inte slås i bitar uteslutande med feminism.
Vänstern och socialdemokratin måste helt enkelt komma med något som är större än den blotta moraliska negationen av högerpopulismen.
Det som genomgående saknas hos de röda partierna i Sverige liksom i Europa är en trovärdig reformagenda där klassisk fördelningspolitisk är det centrala. Man kan kalla det för en vänsterpopulistisk agenda, en agenda som förmår höja förväntningarna på all politik.
Vi lever tyvärr i en tid när det ofta känns som att de enda som kommer med stora mobiliserande löften i politiken är just högerpopulisterna. Dessa lovar de bortglömda och de missnöjda ett annat samhälle och fastän löftet är tomt och reaktionärt – det består ju mest i att utse syndabockar i form av migranter – så är det i vart fall ett löfte om ett annat samhälle. Och ett annat samhälle lovar inte längre vänstern och ännu mindre socialdemokratin.
På lång sikt är jag inte alls pessimist. Varken högernationalister eller nyliberaler kommer att kunna lösa de problem som tornar upp sig i våra samhällen: ojämlikhet och klimatkris. Högernationalism och nyliberalism är dessutom sammantvinnade och var så säker, vi blir inte av med högerpopulismen förrän den dag vi gjort oss av med den doktrinära marknadsliberalismen.
Den dag vänstern och socialdemokratin inleder en nödvändig självrannsakan så tror jag att den måste utgå från att moraliska korståg mot högerpopulismen inte räcker. Något mer måste till. Både sociologisk självinsikt, mer av folklighet och mer av betoning på klassisk fördelningspolitik från rika till fattiga.
