Ledare: Det räcker inte med att stilla hungern

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

När regeringen släppte budgeten för 2017 i veckan riktades kritik från oppositionen om att det är oansvarigt av regeringen att lägga fram en budget som går minus. Samtidigt har röster höjts från offentlig sektor om att satsningarna inte räcker till för att möta behoven. Det är dock inte de senare som sätter agendan. Och frågan är om debatten inte snarare borde handla om den skriande resursbristen i välfärden.

Kritiken från högern ligger i att regeringen borde använda Sveriges goda ekonomiska tillstånd till att spara i ladorna. För att sedan kunna investera vid en lågkonjunktur får vi då anta. Märkligt när den moderatledda regeringen gjorde det precis motsatta under sina år vid makten och Sverige befann sig i ekonomisk kris och lågkonjunktur. Då passade de på att sänka skatten med 140 miljarder. Skattesänkningar som dessutom mestadels gick till välbeställda. Klassisk omvänd Robin Hood-politik.

Med ett arv från högerregeringen på 140 miljarder i skattesänkningar är den stora utmaningen för nuvarande regering att skapa ordning och reda i svensk välfärd. I drygt två årtionden har välfärden präglats av stora förändringar och försämringar. Förändringar i form av mer marknadsstyrning och försämringar i form av nedskärningar och utförsäljningar av offentliga verksamheter. Att regeringen väljer att investera i 10 årliga välfärdsmiljarder i permanent statsbidrag är knappast oansvarig ekonomisk politik. Snarare är det så att behoven av ökade resurser från kommuner och landsting är så stora att det inte räcker. Vad vi däremot vet är att satsningen är högst välkommen. 

Hade Sveriges ekonomiska politik de senaste åren fungerat enligt principen investera i lågkonjunktur – spara i högkonjunktur hade förutsättningarna varit annorlunda. I dag tvingas regeringen hantera en välfärd som allt för länge befunnit sig i och ställt in sig på svält. Att ständigt anpassa organisationen efter minskade resurser, effektstyrning och privata aktörers vinstjakt kräver strategier för överlevnad. Regeringen hade en chans att visa att tiderna har förändrats genom att återigen investera stort i vår gemensamma välfärd och omfördela resurser från rika till fattiga. En chans de inte tog.

Att välfärdsmiljarderna är omdiskuterade är egentligen ingen överraskning. Givetvis kommer en borgerlig opposition vända sig mot en så stor statlig investering. Det är heller inte konstigt att offentlig sektor på sina håll upplever en viss besvikelse när de inser att resurserna inte kommer att räcka till att möta de stora behoven. Efter år av svält räcker det inte med en knapp munsbit för att mätta magarna. Även om det tillfälligt stillar hungern.

När vi nu passerar halvtid i mandatperioden hade många förväntat sig något mer. Något större. Ännu finns tid för regeringen att visa på vilja och förmåga att driva en offensiv finanspolitik. Efter åtta år av borgerligt styre har regeringen en stor utmaning i att hantera en offentlig sektor som har gått på knä allt för länge. Men de har också en möjlighet att göra något trendbrytande för att visa på skiljelinjerna och intressekonflikten i svensk politik. Det räcker inte med att stilla hungern, politiken måste visa på kraft att förändra. Från nedskärningspolitik och skattesänkningar till investeringar i det gemensamma och en fördelningspolitik värd namnet.