I Sverige har argumenten i den offentliga diskussionen stramats åt i en rasande takt sedan den där hösten 2015 då så många öppnade sina armar.
Enligt en opinionsundersökning från Novus som redovisades av hart när alla svenska medier nyligen så vill sex av tio svenskar förbjuda tiggeri.
Extremhögersajterna rapporterade glatt detsamma.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Enligt Ipsos vill sex av tio svenskar att vi tar emot färre flyktingar än idag. Statsvetarprofessor Marie Demker vid GU konstaterar att svängningen i opinionen skett dramatiskt fort.
För ETC Göteborgs läsare är klimatet den viktigaste valfrågan, men det ser inte ut att vara fallet generellt. Folk ser om sitt hus, inte andras eller de gemensamma.
Givetvis kan vi inte ge upp. Att tassa iväg åt höger och genom prima populism mata den bruna massan med reaktionärt valfl äsk är precis lika förkastligt som förut. Men vad som inte längre håller är att luta sig på moralen som vinnande argument. Vi måste se att den strategin dog då allt fler värderar annat – inte sällan den egna bekvämligheten – högre.
Vi ska inte sluta försvara de medmänskliga ställningstaganden på vilka vi bygger våra (svenska) värderingar. Givetvis är det inte Jimmie Åkessons dravlande om huruvida 65 miljoner flyktingar ska komma hit som är moraliskt relevant utan Jonas Sjöstedts stolthet för att Sverige välkomnat också människor från till exempel Chile och Balkan som idag är en del av oss.
Men vi måste konkretisera. Moraliska ställningstaganden måste omsättas till positiva förslag och driven politik i stället för att stå som stelbent desperata motargument. Så här vill vi göra ”därför att det är rättskaffens” biter inte, men så här vill vi göra ”därför att det får dehär positiva följderna” kan göra det.
Det larmar inombords så snart syriskt flyktingmottagande ska motiveras med att vi behöver läkare, att människors värde ska rangordnas efter utbildningsnivå och/eller hur stor nytta vi har av dem. Men låt oss aningen cyniskt konstatera att det funkar, att den som hävdar att vi befi nner oss i en systemkollaps inte gärna kan stoppa vårdpersonal vi så desperat behöver vid gränsen. Och om vi antar det cyniska konstaterandet ligger däri en nyckel som stavas problemlösning. Ska vi vända den skenande blåbruna opinionen måste vi visa på hur den politik vi vill ha gynnar vårt samhälle i praktiken. Hur absurda motståndarnas argument än ter sig måste vi kunna kontra med praktiska alternativ.
Ingen står med lösningsfacit på förhand, men i de gamla hjulspåren av att tala om att motståndarna är omoraliska går det alldeles för långsamt. Varje dumt konstaterande måste kontras med en vision – och den måste så långt det är möjligt vara underbyggd med en praktisk genomförandeplan.
Jag gav en gång min ”USA ut ur Irak”-pin till en amerikansk punkvän och har verkligen inte alltid hållit med Madeleine Albright, men just nu är hon på ett intressant demokratiskt korståg.
I en intervju om sin bok konstaterar hon att vi alla måste inse att vi har en roll och att vi bör handla så att vi undviker att misströsta. Det är helt riktigt.
Även om misströstan är nära till hands, måste vi försöka se skeendet lite uppifrån och ändra stridstaktik innan det är för sent.
Det handlar inte om att argumentera med kronor och ören i första hand, det får höra till den borgerliga sidan så länge vi inte låtit kapitalismen äta upp den sista moraliska smulan.
Att pensionärer borde få det bättre ställt är inte en dum socialdemokratisk strategi, men nog bygger röstfi sket snarast på att gemene man ännu har lite varma känslor kvar för gamlingar.
För dem som skjuter klimatet på framtiden måste omställning och krav på politiska krafttag synliggöras som framgångar snarare än restriktioner. Vi vet att ökade klyftor bidrar till en hel lång rad problem för samhället, vi måste ständigt förklara vad vi alla vinner på motsatsen. Och när vi proklamerat varför vi inte vill ha ett angiverisamhälle som stänger dörren för dem som flyr folkmord och bomber måste vi tala om praktiska satsningar som ger oss en gemensam framtid – en som rent av gynnas av att vi blir fler.
Det är mindre än fyra månader kvar till valet.
Om vi inte skärper upp taktiken så har vi därefter fyra år med en regering som drar åt Åkessons håll.
Vi måste skynda att sälja in visionen om hur samhället blir om vi står kvar med medmänsklighetens flagga någorlunda ohalad och den visionen måste vara färggrann och specifik. Det är oerhört bråttom att inte åka längre baklänges.
