En solskenshistoria och en framgångsberättelse som saknar motstycke. Det har gått väldigt snabbt. Ju längre framåt i historien vi kommer desto snabbare tycks själva tiden accelerera. Det är klart vi kan vara tacksamma för en materiell standardhöjning, det är klart vi kan skratta åt forna tiders rädsla för Frankensteins monster och att tågen gick för fort så att själen inte hann med. 

Men det har pågått och pågår en kamp om de tekniska innovationerna. Vilka som vinner på dem och vilka som förlorar. Redan i industrialismens begynnelse protesterade den så kallade luddit-rörelsen mot att en mekanisering av arbetsprocessen trängde ut hantverkskunnandet. De attackerade därför maskinerna, inte för att de var emot teknologisering som sådan utan för att de såg hur den gjorde människors arbetsvillkor sämre. Genom historien har röster varnat för att den tekniska utvecklingen i en kapitalistisk form förstör miljön, förstör människors arbete och sociala relationer. 

Sedan finns det dem som har varit mer optimistiska. En ofta parafraserad och måhända lite vantolkad text som ekonomen John Maynard Keynes skrev 1938 lyder att hans barnbarn bara skulle behöva arbeta tre timmar om dagen, för att tillfredsställa sin inre lust till arbete. Något mer skulle inte behövas på grund av den standardhöjning som komma skulle. 

Med facit i hand vet vi att det inte var så det blev. Den teknologiska och ekonomiska utvecklingen befriades oss inte från arbetet. Enligt en rapport från internationella valutafonden IMF har den del av produktivitetsökningar som går till löner minskat i vad de kallar för avancerade ekonomier, en trend som startade runt 1980-talet. Istället tillfaller denna del kapitalet. I rapporten skriver man att rikedomars tendens att samlas i toppen gör att en sådan trend leder till en ökad ojämlikhet. Orsaken som de menar ligger bakom detta är en teknologiseringen som har lett till att arbeten automatiseras. Automatiseringen av mellanskiktsarbeten har lett till en polarisering på arbetsmarknaden, en uppdelning mellan enkla och avancerade arbeten. Maskinerna konkurrerar med arbetskraften snarare än befriar den. 

Den tekniska utvecklingen ska enligt beivrarna av en fri marknad komma från en smart person som uppfinner något som är så pass bra att investerarna skyndar sig att kasta pengar in i projektet. Så har det sällan sett ut. Grejen med teknisk utveckling är att nya saker inte svarar mot en reell efterfrågan. Man kan tänka sig att efterfrågan kommer efter ett tag, men att investera i innovationer är förenat med en viss risk. Sådana risker har sällan den fria marknaden stått för. De massiva investeringar som ny teknologi innebär har marknaden sällan vågat sig på. Det har krävts stora statliga insatser. 

Tillgången till teknik är givetvis också skiftande beroende på ekonomisk position. Det gäller både för vilken teknik som kan konsumeras och huruvida teknologin underlättar arbetsprocessen eller gör ens arbete överflödigt.  Det är kapitalismens paradox. Att bli befriad från arbete är ingen befrielse om arbete för andras räkning är de allra flesta människors enda sätt att försörja sig på. Den tekniska utvecklingen är således inte neutral eller entydigt god, givet ett ekonomiskt system som har en inneboende tendens till ojämlikhet. 

Oscar Wilde skrev 1891 en essä där han menade att den sanna individualiteten förtrycks i ett kapitalistiskt samhälle och det enda sättet att fullt ut få odla sin egen trädgård var att avskaffa det privata ägandet. Han skrev om hur socialismen skulle lösa konflikten mellan att maskinerna konkurrerade ut arbetskraft istället för att befria den. Enligt Wilde låg problemet i vem som ägde teknologin. Om vi ägde den tillsammans skulle vi kunna slippa enkla och monotona arbeten för att istället utveckla vår sanna individualitet och helt enkelt göra det som roar oss. 

Visst kan man än idag tycka att hans ord är brinnande aktuella.