”Underbegåvade ligister som borde tvångsvårdas, värdelösa idioter, terrorister, det borde klassas som hatbrott, detta är fascismens ansikte, nej förresten, tvångsvård räcker inte, de borde fan kastreras.”
Man kunde tro att orden avser folk som plågar kattungar eller köper sex av flyktingbarn. Men nej, detta är ett litet men rättvisande utdrag av kommentarer på sociala medier apropå en aktion i Göteborg nyligen. Aktivisterna pyste däcken på 142 SUV:ar under en natt. Pyste ja. Inte punkterade. Däcken lämnades oskadade. Resten av bilen likaså. Inget kladdigt gegg på dörrhandtagen, ens. Därtill satt en prydlig orange lapp på vindrutan så att ingen förare skulle råka ge sig ut på vägen med flata däck. Raseriet förekommer inte bara på kommentarsfälten; Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman ägnar detta en hel ledartext med rubriken ”Miljöaktivisternas moraliska korståg börjar nu”, bildsatt med ett foto av en vanvettigt skrikande maoistisk kommissarie som anklagar en stackars bonde (där den galne maoisten alltså får antas representera däck-tömmarna och risbonden SUV-ägarna). Innehållet kan ni själva tänka ut.
Jag vet inte vilka som gjorde det, men det finns all anledning att tro att det rörde sig om unga människor. Den generationella orättvisan avseende klimatkrisen är lika betydelsefull som den globala orättvisan. Den är också mera synlig i vardagen. Själv har jag tonåringar som flugit en enda gång i sina liv. Deras far- och morföräldrar (som alla ”hejar på Greta” sådär som folk gör) flyger till synes bekymmerslöst till kryssningar i Adriatiska havet, till kompisar i Berlin och till och med till Visby. Detta att unga människor, som skulle ha sådan nytta och glädje av att se världen bortom den egna kontinenten, begränsas så kraftigt medan beresta fyrtiotalister tämligen oberört bekvämlighetsflyger vidare är för mig nästan outhärdligt.
Man kan tycka att SUV-pysningar är rätt väg att gå eller helt fel. Oavsett vilket så är skadan som åsamkats minimal och helt reversibel. Givet världsläget beträffande klimatkrisen, där larmrapporterna om värmerekord från både Arktis och Antarktis duggar så tätt att de är svåra att urskilja, där FN:s generalsekreterare är gråtfärdig vid snart sagt varje presskonferens om saken och där den skrämmande matbrist som väntar i höst inte alls enbart beror på kriget i Ukraina, är det snarast lite häpnadsväckande att aktivisterna nöjde sig med att pysa luft ur däcken.
Det barn och ungdomar lärt sig de senaste två åren är att makthavare faktiskt har förmågan att ta till både radikala och snabba åtgärder. Det visade pandemiåtgärderna, och det visar nu reaktionerna på kriget i Ukraina, i det svenska fallet komplett med en brådstörtad och illa förberedd Natoansökan. Avseende pandemin har de unga betalat ett fasansfullt högt pris för att rädda livet på samhällets äldsta. I många länder har pandemirestriktionerna inneburit år av förlorad skolgång, ibland avbruten för att aldrig mer återupptas. Den har också inneburit farliga avbrott i vaccinationsprogrammen för exempelvis polio och mässling. Och i Sverige förväntar vi oss nu tydligen också att dagens tonåringar i långt högre utsträckning än tidigare ska göra värnplikten – och därtill göra värnplikten i ett Nato-anslutet försvar (vad det nu kan innebära, det tycks ingen kunna säga med säkerhet). Kidsen har alltså lärt sig att makthavare visst kan besluta om drastiska åtgärder – bara inte när det gäller den kris som sannolikt kommer att sätta den djupaste prägeln på deras liv.