Sverige har inte EU:s lägsta arbetslöshet som Stefan Löfven (S) lovade, utan en massarbetslöshet. Sju procent är utan arbete och den kön ökar stadigt.
Hela debatten om den misslyckade omgörningen av Arbetsförmedlingen verkar ha tagit andan ur själva grundfrågan.
Det handlar inte om huruvida Martin Ådahl (C) är en extremistisk nyliberal, eller om Jonas Sjöstedt (V) gjorde rätt som fick broms på omvandlingen med stöd av M och SD, det verkliga problemet är massarbetslösheten som vi accepterar trots att den är helt onödig.
Vi som varit med några decennier kommer ihåg när en treprocentig arbetslöshet skapade oro och snabba politiska beslut från regeringar. Inget kunde ses som så misslyckat som att människor som vill jobba inte får göra det. ”Har vi råd att arbeta?” skrev den forna finansministern Ernst Wigforss (S) ironiskt och svarade själv att det är klart vi har det.
Så varför har vi massarbetslöshet idag, när Sverige har skyhög BNP och aldrig haft så stora inkomster till den lilla grupp som äger näringslivet?
Massarbetslöshet samtidigt som finanssystemet lånar ut mer pengar än någonsin.
Massarbetslöshet trots icke-inflation och en fackföreningsrörelse som aldrig utmanat vinsterna.
Mysteriet tätnar.
Hur kan ett av världens rikaste länder ha sju procent som förvägras rätten till ett arbete?
Svaret är att det inte handlar om ekonomi.
Det är politiska beslut som ligger bakom.
Arbetslöshet är svår att jämföra mellan länder eftersom man räknar olika. Klassiskt exempel är hur Thatcher för länge sedan minskade arbetslösheten genom att man slutade räkna in de som varit utan jobb mer än sex månader. Siffrorna blev mycket bättre.
Men när man lägger ihop sysselsättning, alltså antalet som har jobb av den arbetsföra befolkningen, plussar på med de som är arbetslösa, så upptäcker man att det fattas hundratusentals människor som inte är med vare sig som arbetslösa eller sysselsatta. 68 procent är sysselsatta, sju procent är arbetslösa och de andra räknas inte. Var fjärde människa är utan jobb och bland ungdomar är siffrorna ännu större. Faktiskt är över 20 procent av alla unga vuxna registrerat arbetslösa, men räknar vi in de som inte syns i statistiken så har vi nästan en tredjedel av de unga utanför systemet.
Vi kan bråka om Arbetsförmedlingen, om det ska vara privata eller offentliga tjänster som förmedlar de jobb som arbetsköparna utannonserar, men samtidigt blundar vi för det verkliga problemet.
Vi har skapat en permanent massarbetslöshetsekonomi.
Hur gick det till? Som mycket annat började det på 90-talet. Först med Bildt, sedan med Persson, sedan med Reinfeldt och nu med Lövfen. Samma grundläggande politik. Man bromsar offentliga investeringar, man ”effektiviserar” i vård, skola och omsorg och man skapar en massarbetslöshet genom att helt enkelt avskeda folk.
Den borgerliga tanken är ju att detta ska ge utrymme för mer jobb i privata sektorn, men det har inte fungerat. Folk fockas även i industri och tjänsteföretag, nästa nya massarbetslöshetsmotor blir nog omställningen av serviceindustrin till en alltmer digital sådan.
Den socialdemokratiska tanken är mer märklig, det finns faktiskt inget i den reformistiska ekonomiska teorin som säger att det är bra att minska offentlig sektor. Ändå sker det.
Jämfört med 1990 har antalet anställda inom offentlig sektor minskat med ungefär 400 000 personer. Ingen ”återställare” har skett, antalet anställda är för få och – logiskt nog – ligger massarbetslösheten kvar.
Under 90-talet fanns fortfarande en aktiv arbetsmarknadspolitik, arbetslösa utbildades för att kunna jobba med nya saker. Under Alliansens år togs det här bort och Löfven har inte återskapat. Tvärtom är svenska satsningar på utbildning av arbetslösa lägre än EU-snittet.
Inget har blivit bättre.
Det märkliga med arbetslöshet som skapas av att folk trängs bort från jobbet inom vård, skola och omsorg, är att det inte sparar något alls. Kostnaden för en arbetslös är nämligen densamma som kostnaden för att en person får jobba.
Man vinner inget statsfinansiellt på att focka folk.
Och en kommun blir inte rikare genom att färre jobbar i skolan.
Tvärtom ökar efter ett tag kostnaderna för social omsorg och hälsa, för att inte nämna kostnaden av att skolan fungerar sämre.
Massarbetslösheten i Sverige är skapad av politiken utifrån olika låtsasteorier om att ”bekämpa inflationen” eller ”öka omställningsviljan hos de anställda”. I själva verket är det enda man säkert vet om ökad arbetslöshet att den minskar lönerna i ett samhälle och ökar vinsterna.
Detta gör för övrigt att offentlig sektor blir ännu svagare, inkomster från löntagare ger skatteintäkter medan vinster ger väldigt lite.
Full sysselsättning eller massarbetslöshet är inte en ekonomisk fråga.
Det är ett politiskt val.
Anställa 400 000 i offentlig sektor är bra politik.
Massarbetslösheten skulle försvinna och samhället bli jämlikare.